DEBATT. Just nu sitter jag på ett möte, och klockan har precis passerat 15.00 på eftermiddagen. Det är “mammavecka”, och mina barn slutar skolan strax efter. Plötsligt börjar telefonerna ringa nonstop, trots vår överenskommelse om att de ska skicka sms om det inte är akut. Jag avbryter mig själv och skickar ett auto-svar: "Jag kan inte prata just nu."

Fem minuter senare reser sig en kvinna vid bordet mittemot. Hon ser så uppjagad ut att jag får en klump i magen. “Förlåt, jag MÅSTE ta det här”, säger hon medan hon stirrar på sin telefon. Det visar sig vara hennes dotter som vill följa med en kompis hem. Vi skrattar åt situationen, men jag kan inte låta bli att fundera: Varför är vi så rädda för att inte vara tillgängliga för våra barn att vi helt släpper allt så fort deras namn dyker upp på skärmen?

Respekt mellan generationer har blivit en bristvara, och det är direkt kopplat till detta curlande föräldraskap som blivit så vanligt i vår tid.

Jag växte upp på 80-talet, en tid då det fanns tydliga gränser mellan barn och vuxna. Vuxna talade och barn lyssnade; avbrott var en brist på respekt. Idag känns det nästan som ett övergrepp att tysta ett barn.

Jag är inte ensam om att märka denna trend av överdrivet barnbehagande. En pappa jag åt lunch med fick avbryta sitt arbete för att köra sin son till fotbollsträningen, eftersom sonen vägrade ta tunnelbanan. Min väninna, som precis separerat, grät över sin oro över att inte kunna behaga sina barn som hon gjort tidigare.

Trenden är skrämmande; i en klass med 28 elever med särskilda behov får en lärarinna hantera 14 av dem. Föreställ dig att anpassa undervisning för nästan hälften av eleverna – det är en enorm utmaning!

Jag kan planera mina dagar som egenföretagare för att passa barnens skoldagar. Men loven är en annan historia. De förväntar sig att jag ska vara eventmanager i deras liv, en standard jag instinktivt skapade under min tid i en parrelation.

Denna jul var jag nervös över att bara ge dem två julklappar var, men de var lyckliga, med klappar från släktingar. Det blev en lättnad att bryta en pressande konsumtionstrend, och trots mina skuldkänslor insåg jag att barnens missnöje inte var min verklighet att bära.

Det som skrämmer är att barnen verkar ha fått rollen som de vuxna, medan vi vuxna bromsar för att behaga dem. Barnkonventionens tolfte artikel säger att barn ska höras i frågor som rör dem. Men vad händer med mina egna gränser? Jag har blivit mer av en butler än en förälder.

Även om jag inte vill återgå till 80-talets hårda metoder, känner jag att jag måste förändras för att inte förlora respekt och närhet till mina barn. Vi löper risk att deras krav leder till betydande konsekvenser i framtiden. Efter att ha reflekterat inser jag att det är dags att sätta ner foten och börja agera som en förälder, inte som en ständig tjänare.

Vi står inför en utmaning som vi alla måste ta på allvar. Att behaga barnen är bara en del av uppfostran; att lära dem respekt och självständighet är avgörande för deras framtid.

Så vad väntar vi på? Det är dags att sluta behaga och börja leda! Vi vill ha ansvariga vuxna i framtiden, och det börjar med oss.