KOMMENTAR. ”Vi är i Polen!” utbrister Leïla vid telefonen när Google Maps äntligen fått den livsnödvändiga wifi-kontakten i början av Agnieszka Hollands film ”Green border”. Bortkomna och på jakt efter en bättre framtid, irrar flyktingar från Afghanistan och Syrien i skogar som snarare avskiljer än förenar Polen och Belarus. Deras drömmar om ett värdigt liv krossas av upplevd förödmjukelse och våld. Lurade av falska regeringskampanjer i Belarus, står de nu på gränsen till att förstå att de utnyttjas som brickor i ett större politiskt maktspel.

Två aktuella filmer, ”Green border” och den schweiziska dokumentärfilmen ”The landscape and the fury”, belyser det komplexa förhållandet mellan EU, som bygger murar omkring sig, och det övriga Europa som kvarstår utanför dessa gränser.

Naturen är en central aktör i båda filmerna. Skogen och de omgivande bergen erbjuder både skydd och fara. ”Green border” är en episk krönika om ett EU där mänskliga rättigheter allt oftare uppfattas som hot snarare än som en grundläggande rättighet. Holland fokuserar på tre huvudgrupper: flyktingarna, de polska soldaterna vars uppgift är att hålla dem på avstånd, och volontärerna som försöker hjälpa flyktingarna.

Filmen avslöjar den grymhet flyktingar utsätts för, där döda kroppar empatilöst dumpas över taggtrådsstängslet, ett tragiskt försök att överföra skulden till motsatt land.

I dokumentären ”The Landscape and the fury”, av Nicole Vögele, som nu har fått huvudpriset på den schweiziska dokumentärfestivalen ”Visions du réel”, visas flyktingar som navigerar i den förrädiska terrängen vid den bosnisk-kroatiska gränsen, en del av EU:s yttre gräns. Där skymtar förstörda telefoner, borttappade skor och passfoton under fallna höstlöv, som symboler för de liv som raseras.

Genom att fånga händelser och samtal från flyktingar framhäver Vögele de hemska upplevelserna av den kroatiska polisen, som anklagas för att ha stulit pengar, krossat telefoner och skickat tillbaka de bland de minfält som präglar regionen. Hon visar också ett återstående liv i Bosnien präglat av gamla trauman. En bosnisk familj erbjuder mat till flyktingarna: ”Att se dem påminner mig om gamla tider,” säger en av dem med sorg i blicken.

Med erfarenhet från Balkanruttens utmaningar känns många detaljer i filmerna igen. Vår grupp har talat med tusentals flyktingar och förstått den brutala verklighet de lever i. Många av dem kämpar för att nå ett annat land, medan de tvingas ställa om sina liv gång på gång. ”Man vet aldrig om man kommer klara sig till slutet eller måste börja om,” säger en av dem vi träffat, som har försökt korsa gränsen till Polen 26 gånger.

”Är vi i Bosnien-Hercegovina?” frågar en flykting i Vögeles film. ”Är vi i Kroatien?” Det är just här filmerna hittar sin kraft; de gränser som finns är endast godtyckliga linjer på en karta. Landskapet känner inga gränser, och därmed inte heller drömmar och förhoppningar.

Dessa filmer väcker starka känslor och tvingar oss att ställa jobbiga frågor om mänsklighet och ansvaret för de som kämpar för sin överlevnad. För att förstå dessa frågor är det avgörande att vi tar tid att se och reflektera över dessa berättelser.

Av Sanjin Pejkovic