Det sker ett betydande förändring i Sally Rooneys skrivande. Vi såg redan spåren av detta i hennes senaste roman ”Vackra värld, var är du”, särskilt mot bokens slut. Rooney erbjuder en direkt och uppriktig stil, som utstrålar värme men också bär på en medvetenhet om riskerna i att sätta sin själ på spel i litteraturen. Det handlar om en balansgång mellan att vara trivial och att nå något djupt och personligt, liknande böcker som ”Vad jag bevarat”, ”Easter Parade” och ”Never Let Me Go”, som på ett oemotståndligt sätt tränger sig in i läsarens medvetande.

Mitt intresse väcks när jag bläddrar igenom omslaget till Rooneys senaste roman ”Intermezzo”. Titeln lockar till sig min uppmärksamhet, vilket står i kontrast till författarens annars lågmälda personlighet. Jag påminns om en intervju där Rooney diskuterade romanskrivandets betydelse i en värld präglad av kriser och konflikter. ”Det jag har”, sade hon, och ifrågasatte den stora påverkan romaner kan ha, ”är idéer till gestalter.”

Rooney fortsätter att utmana konventionella berättande strukturer och istället erbjuder hon en nyansrik bild av livets komplexitet. Hennes karaktärer är ofta fyllda med skavanker och huvudbry, vilket speglar verklighetens gråskalor. I ”Intermezzo” tar hon steget längre och utforskar teman som identitet och tillhörighet i en globaliserad värld, där relationer och känslor sätts på prov i takt med att samhällen förändras. Den intensiva utforskningen av mänskliga relationer och existentiella frågor gör hennes verk både aktuella och tidlösa.

Rooneys förmåga att föra sin läsare genom både förtvivlan och hopp är en anledning till varför hennes verk resoneras så starkt idag. Med en stil som både utmanar och fascinerar, fortsätter hon att vara en röst av vikt i det litterära landskapet.