I Francis Ford Coppolas senaste verk, ”Megalopolis”, får vi möta arkitekten Ceasar, vars frisyr nästan är ett konstverk i sig. Han befinner sig på kanten av den ikoniska Chrystler Building, redo att hoppa ut i en parallell verklighet där tiden stannar och New York, eller kanske Nya Rom, lyses upp av ett nostalgiskt 1980-tal. Det är en visuell fest med starka inslag av dekadens och futurism.

Ceasar är mer än bara en arkitekt; han är en karismatisk man med en mystisk död fru, en intrigerande älskarinna och inte minst en stalkande dotter till den konservativa borgmästaren – drama som verkligen eldar på berättelsen. Hans roll som chef för designmyndigheten sätter honom i konflikt med de socioekonomiska utmaningarna som staden står inför. Han spränger gammal arkitektur för att ge plats åt sin vision av ett idealsamhälle, vilket ifrågasätter de moraliska värdena i vår samtid.

Berättelsen är ett komplext men fascinerande nät av kärlek, makt och intriger där vi ständigt ställs inför frågor om ondska och godhet. Coppola väver ihop dessa teman med citat från klassiska poeter som Sapfo och Shakespeare, och inkluderar till och med sovjetiska rymdfarkoster som en del av den dystopiska storytelling. Framtidsutopin han målar upp är skrämmande och lockande på samma gång, som en grotesk version av grannskapsideal eller en remiss till Expo 1964.

Coppola tar oss genom en resa som speglar vår egen tids oro över civilisationens och casinoekonomins framtid, där våra drömmar och ambitioner prövas i skuggan av stora effekter och ett kalejdoskop av berättelser. Frågan kvarstår: Kräver denna typ av storskalig berättande tonvis av specialeffekter och komplicerade narrativ? Kanske ligger svaret inte bara i berättelsen, utan även i hur vi upplever den. Är vi alla inte, på något sätt, det stoff som våra drömmar är gjorda av?