Underhållning

Så är det att fiesta med stockholmare på Filmfestivalen – En kväll fylld av överraskningar!

2025-01-25

Författare: Axel

Ikväll surrar rykten om att den hyllade regissören Ruben Östlund kan vara gömd bland festens gäster. Tillsammans med min fotograf spenderar vi 45 minuter på en jakt som visar sig vara fruktlös. Jag känner mig misslyckad i min roll som kändisreporter tills jag hör om Parisa Liljestrand som utbuad under filmfestivalens invigningsfest, vilket påminner mig om att allt vid sådana här tillfällen är ytterst relativt.

Evenemanget kan beskrivas som en slags bokmässa by night, men för en mer glamorös publik. Här trängs gemene man med människor som har verifierade Instagramkonton och kända föräldrar i en ovanlig och intressant mix. Det verkar knappt finnas något VIP-rum, vilket ger en mer avslappnad atmosfär.

Istället för privata tillhåll bjuder festivalen på ett performanceverk i lobbyn där skådespelare i djurhuvuden och färgglada trikåer rör sig sensuellt till klassisk musik, vilket skapar en både fascinerande och skrämmande känsla. Jag påminns om Nathalie Djurbergs groteska skulpturer som väcker en blandning av fascination och oro. Innan någon ofrivilligt försöker att ta kontakt lämnar jag snabbt området.

Bland gästerna ser jag två olika typer av filmälskare: den ena halvan är genuina cineaster redo att diskutera Tarkovskij-filmer, medan den andra tycks vara festprissar med klippkort på Yaki-da, och alla verkar ha en någon form av kärlek till Twin Peaks. Under kvällen slår det mig hur många av männen har antingen dyra frisyrer eller unika hemmagjorda stilar — det blir en utmaning att avgöra skillnaden. En vän nämner också att det finns "många långa tjejer med lugg", och han nämner skämtande den senaste hälsotrenden Ozempic, även om jag är något skeptisk.

Allt eftersom kvällen fortskrider, och efter att premiärfilmen avslutats, skapas det en ny samhällsordning i lokalerna. De som lyckas komma tidigt får en plats i garderoben, medan resten tvingas släpa in blöta jackor på dansgolvet, vilket kan skapa en viss spänning och förvirring.

Trots garderobshaveriet förtar inte detta stämningen för dem med rum i byggnaden. Utanför en av barerna står Janne Josefsson i strålande humör, och jag fångar filmkritikern Ronny Svensson som gläds över att få berätta om sin beundran för Timothée Chalamet. Cecilia Frode bär en fantastisk orange outfit och Fredrik Wikingsson verkar ännu längre än vad mina vänner tidigare berättat – en sällsynthet i sig.

Jag introducerar Fredrik för min kollega Jonathan Bengtsson, känd för att ha gett den senaste filmen "Den sista resan" ett dåligt betyg. Mötet är inte riktigt den varma stund jag hoppats på, utan mer ett stelt handslag som sträcker sig över en yta av vänskap.

Jag rör mig mot dansgolvet där Vera 4-Ever får publiken att se ut som ett gäng koffeinmissbrukare, energin är elektrisk. När jag ser en kille i tofs börja twerka, överväger jag ett ögonblick att ge mig hän, men istället tar jag en lärdom från Parisa Liljestrand och väljer att lämna tidigt. I Stockholm, som vid många filmfester, råder en känsla av att natten alltid är ung, men ibland är det skönt att återvända hem och smälta intrycken.