I Per Hagmans nya självbiografiska bok ”Johannes och du” finns en fascinerande scen. Författaren, som försörjer sig på att översätta pornografi i ett lånat kontor på Strandvägen, går ut på gatan för att ta en cigarett. Klockan är halv fyra och himlen är grå. Han ser sig omkring och konstaterar: ”Som rökare ser jag ju på det stora hela mer av världen än icke-rökare.”

För mig är cigaretter förknippade med romantik. Jag har alltid tänkt att rökning handlar om att stå emot det nyttotänkande som under de senaste decennierna har blivit alltmer dominerande. Att röka är dyrt, ohälsosamt och – med få platser kvar där det är tillåtet – krångligt och tidskrävande. Det gör det beundransvärt att våga framhålla, trots allt.

När jag läser Hans Ulrich Gumbrechts lilla essäbok ”Das ende von allem?” (2023) får jag en ny insikt. Boken handlar om fenomen som håller på att försvinna, sådant som människor har fäst sig vid och som är knutna till vår tradition. Ett avsnitt ägnas specifikt åt rökande, en aktivitet som Gumbrecht själv har ägnat sig åt i femtio år.

Han beskriver hur, på Stanford där han verkar, det nu är tillåtet att röka inomhus på universitetsområdet, eftersom rökare blivit en ”skyddsvärd minoritet.” Detta fenomen av att vara utstött har vi i min generation noga fått bevittna. Från att rökning varit ett socialt accepterat beteende har våra skolor och offentliga miljöer alltmer förvandlats till en rökfri zon, med rökare som tvingas gömma sig.

Ett exempel är de chokladcigaretterna, som EU förbjöd redan 2002. Som barn var jag förtjust i att köpa dem. Jag minns inte smaken, men deras form var förtrollande, likt riktiga cigaretter. Det är intressant att notera att dessa har funnits sedan 1800-talet, och ändå försvann de ur våra liv på ett ögonblick.

Något som slog mig var att när jag började högstadiet hade vi fortfarande en rökzon, men plötsligt försvann den. Rökare tvingades nu att gömma sig bakom gympasalar eller i avlägsna portar. 18 år fyllda kom förbudet mot rökning på krogar. Rökrummen, i sin trånga sorgliga form, blev platser där man kunde titta på icke-rökare genom glasväggar.

Idag har vi även ett rökförbud på uteserveringar, och det känns som att rökare är föremål för en viss besatthet. Gumbrecht jämför detta med alkohol, varur rökning plötsligt framstår som en ignorerad synd. Den som dricker alkohol är mer benägen att utforska och prova nya drycker. En fascinerande rapport tidigare i år visade hur dåliga viner såldes för stora summor, men det är svårt att föreställa sig rökare falla för något liknande.

I ”Johannes och du” avbryts Per Hagman av en vårdslös elsparkscyklist som kör förbi i hög hastighet. Gumbrecht tar upp fler traditioner och vanor på väg att försvinna: tjurfäktning, erotisk lidelse, humaniora, kontanter. I en värld av försvinnande traditioner framstår kanske cigaretten som det sista bastionen av motstånd.

Så kanske det är dags att ta ett steg tillbaka och reflektera över vad vi förlorar. Kanske är det bäst att trösta sig med en cigarett i hand.