Från kritik till handlingskraft?

I SVT:s Agenda i söndags framträdde oppositionens ledare Magdalena Andersson (S), en förebild av osäkerhet i en tid av skarpa politiska diskussioner. Med en referens till Carl Bildts varning om "rödgrön röra" under valrörelsen 1994, aktualiseras frågan om vad oppositionen verkligen står för i dagens Sverige.

Trots att oppositionen visar en ledning i opinionsmätningar med över 7 procent är det uppenbart att de kämpar med en splittrad agenda. Att kritisera regeringen är en sak, men att presentera ett sammanhållet alternativ för väljarna är en helt annan utmaning.

Socialdemokraterna i tufft läge

Socialdemokraterna vill gärna framhäva sitt fokus på välfärden, men historiskt sett har partiet haft svårt att genomföra reella reformer. Sedan Göran Perssons tid vid makten har det knappt skett några större förändringar. Därför riktas mer och mer intresse mot vilka samarbetspartner de väljer, snarare än sakpolitiken de förespråkar.

En tydlig hållning från Andersson

Under programmet var Andersson dock tydlig med att hon inte är intresserad av att leda en regering som inte kan genomföra sina budgetar eller få igenom sin politik. Detta kan ses som en reaktion på den svaga minoritetsregering som Stefan Löfven ledde.

Samarbete med undantag

Socialdemokraterna är öppna för samarbeten med alla partier, förutom Sverigedemokraterna (SD). Motståndet mot SD kan ses som en strategisk och ideologisk manöver som tilltalar många röda och gröna väljare.

Det har också plågat andra partier som Centerpartiet, vars flirt med vänstersidan dels har rört sig mer åt vänster, trots att de i många ekonomiska frågor fortfarande är betydligt mer högerorienterade.

Centerpartiets förändring och dess effekter

Med bytet av partiledare, från Muharrem Demirok till Anna-Karin Hatt, har Centerpartiet kanske justerat sin position men det har skapat en förvirring bland dess väljare. Idag identifierar sig en majoritet av centerväljarna som mittenväljare, vilket starkt påverkar partiets möjligheter i det politiska landskapet.

Vad väntar oss?

Det som en rödgrön fyrpartikoalition sannolikt kan bidra med är stora ord och symboliska handlingar snarare än konkreta reformer. Frågan är om de kan hålla en sammanhållen politik när det kommer till verkliga förändringar i brotts- och migrationspolitiken, energifrågor och annat.

Det återstår att se hur dessa partier kan övervinna sina inbördes konflikter och om de verkligen kan attrahera väljare med äkta lösningar snarare än bara tomma ord. För väljarna kan snabbt känna besvikelse om förväntningarna inte infrias.