Det kan tyckas som en galen idé att göra barnteater av Michel Foucaults verk. Men regissörerna Hanna Nygren och Helle Rossing har med sin djärva och intelligenta tolkning av ”Vansinnet” skapat en föreställning som är både underhållande och tankeväckande. Den bygger på Foucaults ”Vansinnets historia” från 1961 och skapar en stark kommentar om hur vi behandlar de som inte passar in i samhällets normer.

Berättelsen utspelar sig i en skola som representerar en förtryckande institution. Barnen och de vuxna är klädda i gråa kläder med vitsminkade ansikten som har tydliga ringar under ögonen, ett uttryck för förtvivlan och underkastelse. Den strikta läraren hotar med ett historieprov, och en kurator som själv nyligen varit sjukskriven övervakar situationen. Elvira, en ung och känslig karaktär, kämpar med sitt humör och hotas av en utredning för att avgöra hennes intellekt.

Dekoren är fängslande. På scenen snurrar delar av väggen och blottar fastkedjade, en av dem bara ett skelett, vilket symboliserar vad som kan hända med dem som avviker från det normala. Det finns även en skrämmande skapelse – ett monster klädd i en rosa empireklänning, som ger en ytterligare dimension av skräck och isolering.

När Elvira står ensam med sina mörka tankar, får hon oväntad hjälp av ingen mindre än Michel Foucault själv, gestaltad av den imponerande skådespelaren Ove Wolf. Tillsammans reser de genom historien, där de utforskar hur samhället har behandlat de som anses vara "dåliga" eller "galna", från 1600-talets narrar och häxbränningar till 1900-talets mentalsjukhus.

Scenografin, skapad av Marie Moberg, är full av fantasi och subversivitet. Det vita vadderade rummet symboliserar en psykisk och fysisk fångenskap där berättelsen tar form och fördjupar sig i känslor och musik. En ensemble av sjuksköterskor dyker också upp, med en dominerande röst som försöker lobotomera Elviras vän, vilket ger en stark kommentar kring den moderna psykisk vården.

I dag är åtta procent av Sveriges barn diagnostiserade med ADHD, och Foucault uttrycker sin oro för denna situation. Med Anna Freuds hjälp försöker de förstå Elviras intresse för rymden och hur det kopplas till hennes känslor av ångest och ensamhet. Men som så ofta i kampen mellan individ och samhälle, blir Freud till slut bortkörd av den övergripande och kalla makten i form av Framsteget, som tror att medicinering är lösningen på livets alla problem.

”Vansinnet” ger oss en värdefull påminnelse om vår historia. Backa teater lyckas på ett framstående sätt att belysa de misstag som gjorts tidigare och väcker viktiga frågor om vår nuvarande behandling av barn och unga. Kan vi verkligen vara säkra på att vi gör rätt val idag? Föreställningen är en starktankeställare och visar lojalitet både mot barnet och dess rättigheter. Den väcker funderingar kring hur vårt samhälle hanterar olikheter och hur vi säkerställer att dagens barn får den förståelse och hjälp de verkligen behöver i tider av kris.