Liv Ullmans film från 2000, med ett manus av den legendariska Ingmar Bergman, fångar publiken i ett intrikat triangeldrama som i verkligheten handlar om otrohetens svåra konsekvenser. Det som börjar som en oskyldig förälskelse mellan Marianne och David förvandlas snart till en komplicerad affär, som sträcker sig över flera år och leder till djupgående känslomässiga trauman för alla inblandade.

Marianne och David upplever en dragning till varandra som väcker svartsjuka och misstänksamhet. Dolda blickar och laddade replikskiften, som ”Ska vi inte bara ge efter för åtrån?”, får en att undra hur länge de kan motstå sina känslor. Deras beslut att ge efter får förödande följder, inte bara för dem själva utan även för Mariannes make, Markus, som lever i en illusion om ett lyckligt liv.

Markus, spelad av August Wittgenstein, är en man med djup klassisk manlighet men är samtidigt blind för det som sker omkring honom. Hans relation till Marianne, som också spelar Lena Endre, präglas av en stark tro på att hon är hans, vilket gör sveket ännu mer förödande när sanningen kommer fram.

David, som tolkas av Gustav Lindh, visar sig vara en konstnärlig själ, men hans uppblåsta ego och arroganta hållning står i kontrast till Markus mer tysta styrka. Den känslomässiga kampen mellan dessa män för Mariannes kärlek speglas i Bergmans typiska teman av kärlek och förlust, där skådespelarnas prestationer verkligen lyser.

Regissören Tomas Alfredson lyckas fånga Bergmans anda på ett imponerande sätt. Genom elegant kostym och fantastisk scenografi, tillsammans med dramatiska och ibland teatraliska repliker som ”Jag har lust att älska med dig”, framhävs de mänskliga svagheterna och den djupt liggande psykologin hos karaktärerna.

Det är intressant att se hur Alfredson och manusförfattaren Sara Johnsen väljer att fördjupa karaktärerna, vilket ger tittaren en chans att verkligen förstå de komplexa känslorna som dessa karaktärer genomgår. I tider där snabb underhållning ofta prioriteras, står denna serie ut med sin djupgående drama och tankeväckande teman.

Frida Gustavsson, som den unga Marianne, tillför en ny dimension med sin skörhet och styrka, vilket gör henne till en modern Bergman-femme fatale. Det är lätt att inse varför David dras till henne, och hennes karaktär blir en spegel av den svåra balansgång många kvinnor står inför i relationer.

Trots sin längd lyckas serien hålla tittarens intresse vid liv genom att ständigt utforska det mänskliga psyket och de val vi gör, även när vi vet att de kan leda till vårt eget fördärv. Frågan kvarstår varför denna historia, som är rotad i Bergmans egna erfarenheter av otrohet och konflikt, har lyckats fascinera så många generationer. Kanske är det för att den påminner oss om de bräckliga band som knyter oss samman – och hur lätt de kan brytas.

Sammanfattningsvis, ”Trolösa” erbjuder inte bara en nostalgisk återblick på Bergmans klassiska verk, utan också en djupgående och modern tolkning av kärlekens komplikationer och konsekvenser, vilket gör den till ett måste för alla filmälskare. Sätt på SVT Play och gör dig redo för en emotionell berg-och-dalbana som kommer att lämna dig med tankar långt efter att serien tagit slut.