Hollywoods återanvändning av gamla idéer kan ibland kännas tröttsam. Varför dessa ständiga remakes av 80-talets succéer som om de automatiskt ska få vår nostalgi att blomstra?

Mina förväntningar var låga när jag satte mig i biosalongen för att se Jay Roachs moderna tolkning av "The War of the Roses". Men när det svartvita introt till "Happy Together" rullade över duken, tändes en gnista av hopp.

Kärlek vid första ord

I "The Roses" träffar vi paret Ivy (Olivia Colman) och Theo (Benedict Cumberbatch) i terapi där de försöker lista tio positiva saker om varandra. Theos fyra punkter får Ivy att gå på offensiven med elaka kommentarer, vilket snabbt förvandlar terapin till en katastrof.

Vi kastas tillbaka till deras första möte i regniga London, där deras liv kunde tyckas lyckligt – han, en framgångsrik arkitekt, och hon, en engagerad mormor med gastronomi som passion.

Sarkastisk brittisk humor sprakar mellan dem, vilket gör att deras amerikanska vänner kan se förvirrat på.

Kärleken i kaos

Det första mötet mellan Ivy och Theo visar på skådespelarnas förmåga att fånga publikens intresse. Deras snabba repliker är som en dans, en lekfull kollision mellan brittisk och amerikansk kultur.

De är båda medvetna om relationens problem; Theo kämpar med att ge Ivy utrymme för framgång, medan Ivy använder arbete för att blunda för issues. Och ändå, inför vännerna, kastar de all logik på soptippen, ständigt i en kamp om att "vinna".

Fantastiska prestationer från Cumberbatch och Colman

Cumberbatch och Colman är stjärnorna i "The Roses", som aldrig missar en chans att glänsa. Cumberbatchs frustrerade pappa som coachar sina barn genom livets utmaningar är både skrattretande och komplex, medan Colman balanserar barnslig charm och träffsäker ironi.

En komedi med djup

Trots att filmen är en komedi, rymmer den insikter om äktenskap och mänskliga svagheter som stannar kvar länge efter att eftertexterna rullat.

Att navigera i en relation är svårt. Att skilja på humor och sarkasm, att ge avkall på ego...

Och hur långt kommer man egentligen in i en kris innan man inser att allt är på väg att gå förlorat?