I den nya filmen "Parthenope", regisserad av den hyllade Paolo Sorrentino, dyker vi ner i en värld kantad av skönhet och tragedi. Filmen, som även bär titeln "Neapels hjärta" här i Sverige, tar oss med på en resa genom historien om sirener, där Parthenope är en centralgestalt. I den grekiska mytologin är Parthenope en av sirenerna, men i filmen framställs hon av den unga och talangfulla Celeste Dalla Porta, vars skönhet får både män och tonårspojkar att tappa hakan.

Handlingen utspelar sig från slutet av 1960-talet till mitten av 1970-talet och följer Parthenope, en antropologistudent, i hennes möte med livet, kärleken och de existentiella frågorna som ställs av hennes professor Marotta, spelad av Silvio Orlando. Marotta är en cynisk och sträng karaktär som genast inser Parthenopes intellekt och potential.

Vad som gör Sorrentinos verk särskilt intressant är hans förmåga att blanda surrealism med djupa, komplexa teman. I "Parthenope" utforskas syskonrelationer, besatthet, skuldkänslor och religiösa grubblerier, allt levererat med en visuell stil som är lika elegant som den är bisarr. Trots detta kan man diskutera filmens substans, som ibland förefaller blanda mycket stil med lite substans.

Visuellt är filmen en fröjd för ögat. Skådespelarna får klä sig i lyxiga kläder från "Saint Laurent Productions", vilket ger en känsla av elegans. En intressant detalj är hur Parthenope, som kämpar ekonomiskt, kan ha råd med dyra modeplagg, vilket lämnar publiken med frågor om dess trovärdighet.

En höjdpunkt i filmen är Gary Oldman i rollen som den alkoholiserade författaren John Cheever, där hans reflektioner kring livets mening inger en djup känsla av melankoli som står i kontrast till filmens övergripande tema. Epilogen, som tar oss till nutid, inkluderar en hyllning till fotbollslaget Napoli och knyter an till tidigare verk av Sorrentino, främst "Guds hand". I denna sekvens ser vi istället den 78-åriga Stefania Sandrelli ersätta Dalla Porta, vilket visar på tidens obarmhärtighet.

"Parthenope" är en film som lovar en vacker, om än smärtsam upplevelse. Paolo Sorrentino har återigen skapat ett verk som utmanar och fascinerar, där mytologi och verklighet smälter samman i en berättelse om passion, förlust och sökandet efter identitet. Är detta hans mest personliga arbete hittills? Se filmen och avgör själva!