Underhållning

Recension: Mac Miller – ”Balloonerism”

2025-01-19

Författare: Maja

I dag skulle Mac Miller ha fyllt 33 år. Rapparen, som tragiskt gick bort 2018 efter en oavsiktlig överdos, blev bara 26 år gammal.

”Balloonerism” är en platta som skiljer sig från många andra postuma album som brukar kännas som blandningar av ofullbordade idéer. Det finns inget illaluktande i denna releas, vilket tyvärr är fallet med vissa andra exempel, såsom Juice WRLD:s senaste skiva.

Det räcker med att ge ”Balloonerism” en genomlyssning för att inse att detta inte är någon hastigt ihopsatt samling. Albumet spelades in mellan 2013 och 2014, men valdes att inte släppas av Mac Miller själv, som istället fokuserade på att ge ut plattan ”Watching Movies with the Sound Off” samt mixtapet ”Faces”.

Att Millers efterlevande tillsammans med Warner nu kan släppa ”Balloonerism” är ett exempel på hur musik kan ligga oanvänd i flera år och sedan få nytt liv.

Det är fascinerande hur mycket Mac Millers stil, som en gång var banbrytande, fortfarande känns fräsch och relevant. Den 14 låtar långa plattan öppnar med den nästan hemsökande vackra och avskalade låten ”DJ’s Chord Organ”, skapad på singer-songwriter Daniel Johnstons ackordorgel. Kombinationen av SZAs röst med den expansiva melodin får mig att tänka på Tyler, The Creators ”Chromakopia”, en av mina favoritplattor.

Soundet på albumet varierar från lätt, svävande neosoul (som i ”Stoned”) till eklektisk jazz (som i ”5 Dollar Pony Rides”). Under hela lyssningen är Mac Millers sång- och rapinsats stark och känslomättad, precis som alltid.

”Transformations” är den enda låten som avviker från resten av albumet, där Mac Millers mest cyniska alter ego, Delusional Thomas, med en förvrängd röst, levererar mörk, våldsam humor.

Låtar som ”Excelsior”, ”Manakins” och ”Rick’s Piano” är verkligen hjärtskärande, med existentiella frågor om barndom och död som ekar genom hela albumet. När man gräver djupare i lyriken känns det som ett knytnävsslag i magen.

Den tolv minuter långa, kusligt ekande ”Tomorrow Will Never Know” rundar av skivan och visar upp den experimentella andan som genomströmmar hela albumet.

Tänk att allt detta är skapat av Mac Miller från 2013. Det är smärtsamt att tänka på hur mycket mer han hade kunnat åstadkomma och vilka nya riktningar hans musik hade tagit om han fortfarande levde. ”Balloonerism” står som ett testament till både hans talang och vad vi förlorade vid hans bortgång.