I de svenska filmrecensionerna ser vi ofta invändningar som lyder: ”Bara underhållning för stunden.” Men är det verkligen en rimlig måttstock för en filmkväll? Författaren Linus Kuhlin utforskar dessa frågor i sin nya bok ”Jönssonligan. Kupper, krut och gemenskap”, där han försvarar Sveriges mest älskade serieförbrytare. Hela generationer har växt upp med Jönssonligan, som fortsätter att skapa skratt och nostalgi hos svenska folket.

Boken ifrågasätter varför vi är så förälskade i Jönssonligan och dess uppföljare, som sträcker sig tillbaka till den ikoniska filmen från 1981. Kuhlin är inte rädd för att lägga fram sanningar om underhållningens värde och betonar att det kan ge oss oförglömliga minnen. Dessutom behandlar han hur filmbranschen blivit besatt av att återskapa den magi som Jönssonligan representerar.

Men huruvida vi bara ska betrakta filmerna med Gösta Ekman som Sickan som kanonisera dem är en fråga som väckts. Finns det något mer att säga om spin-off-filmer som ”Lilla Jönssonligan och cornflakeskuppen” eller den senaste biopremiären ”Jönssonligan kommer tillbaka”? Kuhlin bjuder på ett sympatiskt resonemang om hur komplext det är att producera lättsamma filmer som blir folkfavoriter.

Boken är fylld med anekdoter och insikter, baserade på intervjuer och gamla tidningscitat, och sträcker sig från den danska föregångaren Olsenbanden till Robert Gustafssons försök att axla Gösta Ekmans mantel. Kuhlin ger också en nostalgisk blick tillbaka på filmen som en del av svensk populärkultur och vågar konstatera att Jönssonligan samtidigt reflekterar samhälleliga förändringar under sin tid.

En av bokens styrkor är dess djupanalys av karaktärerna och deras relationer, där Kuhlin inte räds att dyka ner i de mörkare sidorna av deras upptåg. Kuhlins kärlek till Jönssonligan framgår klart, men det finns ett behov av att utforska vilka större teman dessa filmer faktiskt belyser. Tekniskt sett handlar det om sökandet efter gemenskap och hur människor navigerar moraliska dilemman.

I sin granskning av antagonistfiguren Wall-Enberg påpekar Kuhlin att finansfamiljen Wallenberg inte ens nämns. Detta öppnar upp för en diskussion om hur filmens skildringar av brott och finansvärld hänger samman och hur det påverkar vår syn på verkligheten. Hans observationer borde leda till djupare analyser av dessa kulturella fenomen, men boken stannar ibland vid den ytliga underhållningen.

Kuhlin konstaterar att trots Jönssonligans skenbara lättsamhet finns det betydande sociala och kulturella kommentarer som kan dras. Han förbinder dessa filmer med en större trend av thrillerkomedier från 1980-talet och kontextualiserar deras plats i svensk filmhistoria.

Som kulturhistoriker är det lätt att glömma den trygghet som Jönssonligan har gett oss under åren. I en tid av förändring och osäkerhet står deras komiska upptåg som en påminnelse om att ibland behövs det bara lite skratt för att hantera livet. Kuhlin betonar vikten av att dessa filmer fortsätter att vara relevanta och det är tydligt att han är en fan av deras charmiga och fumliga gemenskap.

Sammanfattningsvis gör Linus Kuhlins bok ett värdefullt bidrag till förståelsen av Jönssonligan och dess betydelse i svensk filmhistoria. Den ställer frågor om identitet, gemenskap och vår relation till kultur och bör läsas av alla som värdesätter den svenska filmens arv.