Det är med en tung känsla man besöker den sista utställningen på Göteborgs konsthall, som efter 100 år på Götaplatsen nu går i graven. I denna avskedsutställning har Larissa Sansour lyckats skapa en filmfestival som gräver djupt i både filosofi och psykologi genom sina videoverk.

Tre kortfilmer presenteras i tre avgränsade rum, där besökaren först möts av en dramatiskt svart vägg som döljer den första salongen. Här får man inta plats i kyrkbänkar, avsedda för att skåda filmen "As if no misfortune had occurred in the night". Detta operaverk på arabiska väver samman den palestinska folksången Mashaal med Mahlers Kindertotenlieder, vars titel översätts till "sånger om barns död".

I filmen framträder den palestinska sopranen Nour Darwish i både ruiner och drömlika svartvita landskap. Verket är en kraftfull klagosång om längtan och förlust, och det är slående att det skapades under pandemin, klart långt innan Hamas attack den 7 oktober 2023. Att se verket i dag ger en känsla av att Sansour på något sätt förebådade de mörka tider som kan komma att prägla vår samtid.

De stora frågor om krig och minne är genomgående teman i Sansours verk. I den innersta salen, bakom ett svart skynke, finns andra stolar som också väntar på att bli fyllda. Här visas "In vitro", Sansours genombrott från Venedigbienalen. Filmens svartvita landskap skapar en intensiv känsla av att något hotande närmar sig; en svart massa flödar fram som om den vore bläck eller olja, medan explosioner ekar över Betlehem.

I en dyster och underjordisk betongvärld pågår ett samtal om en miljö som alltid varit laddad av konflikt. Frågan ställs: Vad är minne och vad är framtid för dem som lever i konstant krig?

I den tredje och längsta filmen, "Familiar phantoms", får vi en inblick i Sansours egna och nedärvda minnen. I detta rum, med sina röda manchesterstolar, vävs hennes familjehistoria samman med Betlehems rika och komplexa historia.

Tillsammans med filosofen Søren Lind, som skrivit manus, utforskar Sansour djupt liggande existentiella frågor. Deras gemensamma arbete resulterar i en upplevelse som är både bombastisk och reflektiv men samtidigt sober. En fängslande blandning av sci-fi, arkivbilder och digital teknik skapar en unik och tankeväckande upplevelse.

Det tomrum som pendlar genom filmerna känns inte tomt; istället är det en bärande del av berättelsen, vilket gör att publiken tvingas konfrontera sina egna reflektionsytor. I en tid där dystopiska berättelser dominerar film och litteratur är det tankeväckande att inse att denna verklighet redan ligger närmare än vi tror.

Sansour själv har sagt att samarbetet med Søren Lind har resulterat i något "rationellt men också märkligt"—en sammanfattning som fångar essensen av denna minifilmfestival mycket väl.

För alla som känner en dragning till både konst och djupgående frågor om existens är denna utställning ett måste. Missa inte denna sista chans att uppleva något som verkligen prickar in sorg, längtan och en kommande dystopi. Utställningen bjuder in till en reflektion kring de katastrofer som pågår omkring oss, och hur konsten kan spegla och utmana dessa.