I Julia Ravanis andra bok, ”Emmys teorem”, utforskas den komplexa relationen mellan medvetandet och fysik, där Ravanis hävdar att våra tankar helt enkelt är resultatet av neurala processer. En teori som, paradoxalt nog, både fascinerar och lidandegör. För Ravanis innebär detta en tro som hon griper fast vid, trots den smärta som den kan medföra.

Boken är centrerad kring den banbrytande tyska matematikern Emmy Noether (1882–1935), som verkade i en tid då kvinnor hade begränsad tillgång till akademisk utbildning. Trots dessa hinder lyckades hon inte bara att bli doktor, utan även att göra betydande bidrag till modern algebra. Hennes arbete har utgjort grunden för många områden inom matematiken och hennes teorem blev avgörande för Albert Einsteins lösningar i relativitetsteorin. Noether levde ett liv av dedikation till sitt arbete, och Ravanis framhäver hur hon, trots att hon befann sig i en manligt dominerad värld, valde att stödja och hjälpa sina manliga kolleger.

Men vad kunde Noether ha tänkt, ensamt i sin akademiska isolering? Ravanis visar hur Noethers liv förblir gåtfullt; hon gifte sig aldrig och hade inga kända romantiska relationer. Klädd i praktiska svarta klänningar tillbringade Noether sina dagar åt matematiken, en värld där hennes sinne kunde blomstra fritt. Trots att Ravanis beundrar Noethers arbete, förblir hon tydligt på avstånd från hennes själ och kamp.

Enligt Ravanis har inte mycket förändrats för kvinnor inom akademin de senaste hundra åren. I ”Emmys teorem” diskuteras hur kvinnor fortfarande förväntas anpassa sig till snäva könsnormer, där den som avviker kan stämplas som ”sexig slampa” eller ”bitter ragata”. Ravanis själv ifrågasätter dessa stereotyper, men visar också på det lidande som många kvinnor fortsätter att uppleva.

Boken bemöter även den känslomässiga aspekten av detta lidande. Ravanis lättillgängliga stil bjuder läsaren på ett nytt perspektiv genom att blanda fakta med påhittade scener ur Noethers liv; från flickrummet till poolen. Detta ger en sprinkling av mänsklighet och värme som kontrasterar mot de ofta kalla vetenskapliga teorierna. Det är en känsla av gemenskap som Ravanis erbjuder, ett sätt att påminna oss om att även de största hjärnorna har känslor och drömmar.

Begreppet geni ifrågasätts genom hela boken. Ravanis tycks påpeka hur kvinnor ofta får kämpa hårdare för att uppnå erkännande, och hur deras prestationer ibland förminskas. Det är en bitter ironi att även de mest briljanta kvinnorna kan ses som en del av massan, snarare än som enastående individer.

Avslutningsvis betraktar Ravanis, i sin recension av ”Emmys teorem”, det sorgliga faktum att när man ser världen igenom dessa linsers smärta upphör allt att vara intressant. Men mitt bland denna kamp finns det också en strimma hopp för en förändrad framtid, där kvinnor som Noether en dag kan få den plats och det erkännande de förtjänar. \n Denna bok är inte bara en hyllning till matematiken, utan också till alla de kvinnor som, likt Emmy Noether, har kämpat emot normerna i en patriarkal värld. Ravanis’ arbete bjuder in läsaren att reflektera över våra egna förväntningar och begränsningar, vilket gör den till en både inspirerande och nödvändig läsning.