Mian Lodalens homohistoriska romanprojekt har nu nått sin tredje del, som tar oss in på det komplexa 1960-talet. I sin tidigare bok ”Lisa och Lily” (2020) porträtterade Lodalen två unga kvinnor som tragiskt valde att dö tillsammans i Hammarby sjö på grund av samhällets förbud mot deras kärlek. I ”Lesbiska ligan” (2021) belyser hon det sällsynta men verkliga fallet där lesbiska kvinnor dömdes för så kallad ”otukt mot naturen” – ett brott som ledde till fängelse innan lagen avskaffades.

I ”Dansaren och demonerna” beskriver Lodalen sin morbrors liv och knyter det till en större berättelse om både homohistoria och familjeberättelser. Huvudpersonen Hasse, en arbetarson från Jönköping, får som 16-åring möjlighet att flytta till Stockholm för att studera balett. Denna tid är fylld av förbud och fördomar, långt innan gayrörelsen tar fart på 1970-talet.

Hasse möter inte bara glädjen i dansen, utan också den mörka baksidan av storstaden när han söker tillfälliga sexuella kontakter i parker och pissoarer. Han blir alltmer beroende av de mediciner som, trots sitt rykte som mirakelmediciner på sextiotalet, leder honom till en spiral av självförakt och paranoia. Utan sina piller kan han varken sova eller dansa, men med dem blir han en framstående dansare och får en huvudroll i Birgit Cullbergs berömda uppsättning av Odysseus på Kungliga Operan.

Trots den rörande berättelsen saknar romanen ibland språklig skärpa. Vissa klichéer och överflödiga detaljer döljer sextiotalets verklighet snarare än att belysa den. Omformuleringar av grundläggande men simpla fraser kan göra läsningen tungrodd. Det handlar inte bara om Hasses kamp utan också om hur samhälleliga normer och fördomar bidrar till hans självkänslas förfall – en verklighet som många fortfarande kämpar mot idag.

Lodalen tar läsaren genom en djupgående analys av hur homofobi har institutionaliserats och hur den offentliga hetsen mot homosexuella kan påverka individer på djupt personliga nivåer. Hasses självbild genomsyras av samtidens narratives om psykiskt labila homosexuella, vilka ofta slutar i katastrofer som inlåsningar eller självmord.

Läsaren ställs inför frågan: Vem är den avsedda publiken för denna starka berättelse? Är det kanske de historieintresserade som vill förstå kampen för HBTQ-rettigheter? Även om romanen har sina brister, görs det tydligt att det är en viktig del av vår samtid, stigande i betydelse med varje år som går.

”Dansaren och demonerna” är således inte bara en berättelse om en ung mans kamp och kärlek; den är ett kraftfullt verk som hjälper oss att reflektera över vår historia och vårt nu, i ett samhälle som ställer högre krav på acceptans och förståelse. Detta är en berättelse vi inte får glömma.