Steve McQueens senaste verk, krigsdramat ”Blitz” (som borde ha hetat ”Blitzen” på svenska), erbjuder en slående visuell upplevelse. Regissören, känd för mästerverk som ”Hunger” och ”12 years a slave”, belyser en mörk del av historien: nazisternas omfattande bombningar av Storbritannien som inleddes den 7 september 1940. Målet är klart: inga övergrepp ska glömmas.

Under dessa angrepp dödades över 40 000 britter och 50 000 skadades fram till maj 1941, vilket ledde till enorma materiella skador; i London förstördes mer än en miljon hem.

McQueen, med sin bakgrund som konstnär, visar oss ett London i ruiner. Hans storslagna bilder, där kameran drar sig tillbaka för att visa ödeläggelsen av staden, ger ett starkt intryck och får en att tänka på renässansmålaren Bruegel, särskilt hans verk ”Dödens triumf” från 1562 som speglar krigets vansinne.

Filmen inleds med en dramatisk sekvens av brandmän som kämpar i gyttja och eld för att bemästra katastrofen, med ett förstört kyrktorn som bakgrund. Bombningarna åskådliggörs i slow motion och skapar en känsla av skräck och förödelse – en påminnelse om den tyska termen ”blitz”, vilket namngav de misslyckade tyska offensiverna.

I kontrast till detta framträder snart en idyllisk sommarscen: en trädgård med mjukt pianoackompanjemang. Berättelsen följer en stjärnfamilj, där Rita (spelad av Saoirse Ronan) och hennes nioårige son George (Elliott Heffernan) står i fokus. Intressant nog spelas Ritas far av Paul Weller, legendariskt musikaliskt ikon från The Jam, vilket ger en nostalgisk känsla till filmen.

När flyglarm ljuder blir det snabbt tydligt att vardagen har blivit en kamp för överlevnad. Rita tar det svåra beslutet att evakuera George till landsbygden. Men på tåget hoppar George av och ger sig ut på en ibland farlig och äventyrlig resa tillbaka till London. Väl tillbaka möter han en tjuvfamilj som plundrar lik, vilket skapar en märklig ton av mörk humor.

Filmen innehåller flera gripande scener, till exempel när Rita dansar med sin svarte partner på en jazzklubb, en glädje som snart förvandlas till förtvivlan, och när George möter Ife från Nigeria, en karaktär som får honom att känna stolthet över sin hudfärg i en värld präglad av rasism.

Trots dessa starka inslag kan ”Blitz” kännas något tillrättalagd och konventionell. Berättelsen känns fragmenterad; vi får följa både Georges svåra väg som diskriminerad pojke och Ritas kamp som ensamstående mor som arbetar på en vapenfabrik, drömmandes om en sångkarriär. Berättelsen lyckas blanda teman av aktivism, klass och kvinnors kamp.

Filmen erbjuder också en välbehövlig lektion om Blitzen, anpassad för en yngre publik, men det som flickor och pojkar, liksom vuxna, möter kan vara både skrämmande och tankeväckande.

Sammanfattningsvis är ”Blitz” en fängslande film som lyckas belysa de fruktansvärda konsekvenserna av krig. Även om den kan ha sina brister, är dess starka teman och visuella stil tillräckliga för att tjäna som en påminnelse om att inte glömma det förflutna.