Under en magisk natt samlas musiker från alla hörn av musikvärlden, och utan att tveka vänder de sig till Quincy Jones för vägledning. Trots sina egna bekymmer, inklusive Bob Dylans oro över sin röst, finner alla tröst i Jones närvaro.

Quincys arbete påminner om Azeglio Vicinis insats med Italiens fotbollslandslag under VM 1990. Både verkade föra samman en mängd självupptagna stjärnor, men skillnaden var att Jones lyckades. Det legendariska stycket "We Are the World" skapades på den mycket speciella natten då alla medverkande kunde samlas, tack vare Jones.

Flera storslagna ögonblick har präglat Quincys liv, även om de kanske inte alltid har varit lika stjärnspäckade. Hans livslånga engagemang för Sverige är särskilt fascinerande, vilket förstärktes av att han förälskade sig i landet under ett svunnet folkhem.

I SVT-dokumentären "När jazzlegenderna kom till Sverige" (2023) delar Quincys och Ulla Jones son QDIII (Quincy Jones III) med sig av berättelser om sitt förflutna - ett liv med far i Beverly Hills och ett annat med mor i Farsta. Detta framhäver hur olika kulturella influenser har format Jones som människa och musiker.

Efter andra världskriget var Sverige ett helt annat land än när Louis Armstrong först besökte det. Jones upptäckte ett nyfiket och öppenhjärtigt folk. Han reste runt i hela landet, spelade i allt från folkparker till jazzklubbar, och skapade betydelsefulla relationer som gynnade hans karriär. Som 20-åring var Sverige det första europeiska landet han besökte, och här spelade han in sina första egna plattor med både svenska och amerikanska musiker.

De tidiga inspelningarna som "Pogo Stick" och "Liza" involverade jazzens elit i Sverige. Jones ansåg att våra jazzmusiker var bland de bästa i världen, vilket resulterade i att han tog med den svenska saxofonisten Åke "Kometen" Persson på internationella turnéer.

Sverige lämnade ett bestående avtryck på Quincy Jones musik. Charlie Parker hyllade landet i låten "Swedish schnapps", medan Stan Getz förvandlade "Ack Värmeland, du sköna" till den klassiska jazzstandarden "Dear Old Stockholm". Jones själv skrev "The Midnight Sun Never Sets" inspirerad av sina sommarturnéer i norra Sverige, där många stora artister har sjungit hans låtar.

I takt med Quincys framgångar i Hollywood och hans arbete med popens och soulens största stjärnor fortsätter berättelsen om hans tid i Sverige att fascinera. Det handlar inte om att stoltsera med nationalism, utan snarare att erkänna hur viktiga dessa kulturmöten var för att forma en generös musikmiljö.

Sverige investerade stort i kultur under 1900-talet, vilket gav Jones en plattform att ta sjumilakliv i sin karriär. Även om han sanslöst skulle lyckas vart han än befann sig, så har de största stegen i hans karriär, som att samordna "We Are the World", starkt påverkas av den svenska musikscenen.

Idag är "det svenska musikundret" en vanlig fras, men verkligheten bakom den frasen är oerhört komplex. Quincy Jones' resa påminner oss om vikten av att uppskatta och välkomna kulturella influenser, en okonditionerad nyfikenhet som idag hotas av polarisering och demonisering av "de andra". Jones fortsätter att vara en bro mellan kulturer, och hans arv lever vidare i musiken.