RECENSION. Inga massakrer saknar sammanhang. Varken Hamas urskillningslösa attacker den 7 oktober eller Israels svar i det efterföljande kriget. I sin nya bok ”Gaza” fördjupar Shora Esmailian, en skribent för Aftonbladet Kultur, det palestinska historiens betydelse, där fördrivning, förlust och underordning är centrala teman. Det våldsamma kaoset måste förstås och förklaras, men innebär det att vi även ska ge det vår förståelse?

Gazaborna är de mest drabbade av alla palestinier, och det utbredda trycket på denna lilla landremsa har varit outhärdligt i över sjuttio år. Krig, ockupation, blockad och bombningar har präglat deras vardag. Till skillnad från Västbanken domineras Gaza av familjer som har sina rötter i en palestinsk kulturgeografi som raserades under katastrofen 1948, känd som al-Nakba av palestinier och som den israeliska självständighetskriget. Utan att förstå Nakban kan man inte förstå Gaza – dessa minnen fortsätter att traumatisk påverka dagens samhälle.

I sin bok belyser Esmailian kunskapsluckor med en avskalad koncentration och skarp stil. Det som kunde ha blivit ett fokus på Hamas riktar sig istället mot hela Gazas befolkning. EU:s utrikesminister skrev att Gaza har förvandlats från att vara världens största utomhusfängelse till den största begravningsplatsen.

Den materiella förstörelsen i Gaza är enorm – bostäder, infrastruktur, sjukhus och skolor har gått förlorade i en skala som kan jämföras med ödeläggelsen efter andra världskriget. Men trots det mörka i situationen lyser Esmailians ord av upprördhet och energi.

Ett kontroversiellt ämne är Esmailians ovilja att fördöma Hamas efter den 7 oktober. Trots att hon inte accepterar dödandet av civila, beskriver hon attacken som ett ”desperat utbrytningsförsök”. Hennes analys av den israeliska propagandan kring massakern står i kontrast mot hennes okritiska återgivning av Hamas. Detta väcker frågor kring hennes självständighet som författare. Bör man inte, utifrån solidaritet med de palestinska folken, distansera sig från Hamas tolkningar?

I kontrast till Esmailians perspektiv, ger böcker av författare som Beverley Milton-Edwards och Stephen Farrell ett bredare perspektiv på Hamas roll i palestinsk politik genom åren. De visar att Hamas grundades 1988 för att inte bara bekämpa Israel, men även sekulära palestinska rörelser. Hamas har omformulerat narrativet om konflikten.

Ett avgörande inslag i den palestinska debatten är hur man bedömer tidigare fredsinitiativ som Osloprocessen. Esmailian beskriver Oslo som ett misstag, men det var en av de få konkreta framgångarna för det palestinska folket under hela konflikten. Det återspeglade en kamp för icke-våld och diplomati som, i ljuset av våldet från både Hamas och den israeliska högern, hamnat i skuggan av nutiden.

Den nya vågen av palestinsk politik tycks mer influerad av militanta diskurser, där Hamas betraktas som en legitim motståndsrörelse, trots deras historik av bokstavlig och strukturell antisemitism. Det politiska landskapet präglar även nuvarande israeliska ledare som ser Hamas som en nyttig motståndare.

Som avslutning reflekterar Wirtén över hur den djupt rotade konflikten är fast i mekanismer av oförsonlighet, där varken israeler eller palestinier kan se en möjlig väg framåt utan fortsatt våld. Ingen sida vinner på det, och verklig förändring kommer inte från gevärskap, utan genom dialog och förståelse.