Inledning

Parisa Liljestrand, Sveriges kulturminister, inledde Göteborgs filmfestival med ett tal som snabbt blev en snackis. Kritiker har kallat det för det sämsta invigningstal en svensk kulturminister någonsin hållit. Istället för att fira filmkonsten med visioner och inspirerande ord, valde Liljestrand att kritisera både branschen och medborgarna.

Kritik mot medborgarna och filmbranschen

"Det är inte politikens uppgift att kräva medborgarna på mer skattepengar för att man inte orkar stå upp för sina ideal", påstod hon och möttes av burop från publiken, bestående av landets filmskapare. Hennes retorik har beskrivits som en nyliberal strategi, där hon framställde filmbranschen som beroende av medel utan att ge något tillbaka.

Jämförelser med populism

Hen har även dragit paralleller mellan dagens politiska retorik och historiska exempel på populism. En strategi som idag kallas "20-80", där politiska utspel görs för att tillfredsställa en liten procentandel av befolkningen, på bekostnad av tysta majoriteten. Dessa taktiker verkar syfta till att provocera fram reaktioner som sedan används för politisk vinning.

Stöd och kritik från politiska aktörer

Kriistersson och Timbros medarbetare har snabbt stödjat Liljestrand och talat om behovet av att ställa krav på filmindustrin. Denna retorik har emellertid lett till uppmaningar om nedskärningar i filmstöden, vilket oroar många i kultursamhället. Liljestrand avslutade sitt tal med en underlig kommentar om hur inkomster från svensk film bör gå till upphovspersonerna, inte till "kriminella", vilket fick publiken att skratta.

Frågor om kulturens framtid

Men detta väcker frågor om hur regeringen faktiskt ser på kulturlivet och de utmaningar som står inför, särskilt med det minskade stödet till folkbildning och kulturella verksamheter. Kritiska röster, inklusive kulturarbetare och akademiker, påpekar att detta kan leda till att många viktiga kulturinitiativ och utbildningar på sikt försvinner.

Oro för elitism i kulturen

Liljestrand tycks tro att nedskärningar och kritik ska leda till en starkare och friare svensk film. Men det finns en växande oro för att sådana förändringar istället kommer att skapa en elitistisk kultur där endast de med resurser och adresser i storstäderna kan delta.

Sammanfattning

Frågan är om detta är den kulturpolitik svenskarna verkligen vill ha? Frågor kring kulturens plats i vårt samhälle är viktigare än någonsin, och det känns som om Liljestrand har missat en chans att förena och inspirera i en tid när kulturlivet behöver det som mest.