Patologiskt kravundvikande, eller PDA (Pathological Demand Avoidance), har blivit ett hett ämne inom psykologin, särskilt när det gäller barn. Men vad innebär det egentligen? Vi intervjuade psykologen Maria Bühler, som är expert på att identifiera PDA-profiler hos barn.

Maria förklarar att PDA kännetecknas av en stark drivkraft för självbestämmande. Barn med PDA upplever krav på ett helt annat sätt än andra. Även välmenande kommentarer som ”Vad fint du ritar” kan upplevas som en press att fortsätta prestera.

Det är viktigt att förstå att traditionella belöningssystem som fungerar för barn med autism, kan ha motsatt effekt hos PDA-barn. Maria berättar att hon träffat barn som själva efterfrågat belöningssystem, men det var avgörande att initiativet kom från barnet självt.

PDA:s ursprung

Begreppet PDA introducerades av professor Elisabeth Newson på 1980-talet i England, där hon noterade en speciell grupp barn med autism. Dessa barn visade sig vara mycket känsliga för krav, bättre på att dölja sina svårigheter och hade en tendens att leka mer rollspelslekar. Denna observation har lett till att PDA numera erkänns som en underdiagnos till autism i Storbritannien, medan det i Sverige fortfarande saknas en officiell diagnos och ett större behov av forskning kvarstår.

Brister inom vården

Trots det ökande intresset finns det en stor okunskap inom vården. Många föräldrar känner frustration när de som sökt hjälp för sina barn inte tas på allvar. Maria berättar att i vissa fall kan en vårdpersonal aldrig ens ha hört talas om PDA. Detta leder ofta till att barn med PDA faller mellan stolarna.

Skolproblem är också vanligt förekommande. Maria berättar att barn med misstänkt PDA-profil ofta upplever svårigheter i skolan. Detta kan leda till maktkamper mellan föräldrar och skolor, vilket skapar stressiga situationer för alla inblandade.

Utmaningar och möjligheter

Att identifiera om ett barns kravkänslighet beror på PDA eller andra tillstånd är en utmaning. Maria rekommenderar en stegvis metod där man försöker förstå barnets beteende och reaktioner. Genom att skapa en strukturerad och förutsägbar miljö, kan föräldrarna se om barnets utbrott faktiskt minskar över tid. Om barnet fortsätter att säga nej på oförutsägbara sätt kan det vara ett tecken på PDA.

Det är också viktigt att notera att det inte handlar om att helt avskaffa krav. Att små utmaningar kan göras, exempelvis att sitta vid bordet för att äta istället för att enbart använda paddan i soffan, är ett sätt att hjälpa barnet utvecklas, men det kräver erfarenhet och stöd från professionella.

Växande intresse för PDA

Maria Bühler ser ett ökande intresse bland sina kollegor, vilket ger hopp om att förståelsen och forskningen kring PDA kommer att öka. Hon betonar att vi måste erkänna att PDA är en verklighet som många barn och familjer står inför. Det är också en fråga om att samla mer data så att vi kan hjälpa dessa barn när de växer upp.

Sammanfattningsvis ser vi att det är avgörande att både vårdpersonal och föräldrar får mer information och verktyg för att hantera PDA, för att kunna stödja barnen på bästa möjliga sätt.