KONSERT Efter 40 år känns Nick Cave & The Bad Seeds mer aktuella än någonsin.

I en oförglömlig kväll förvandlade de Hovet i Stockholm till en mäktig plats för emotionell samhörighet, där fansen fick uppleva en verklig rörande upplevelse.

Nick Cave & The Bad Seeds

Plats: Hovet, Stockholm. Publik: Cirka 8 000. Längd: 159 minuter. Bästa låtar: ”Bright horses” och ”I need you”. Sämsta: Det är svårt att hålla med Cave om att ”Wanted man” inte är Bob Dylans starkaste komposition.

Det har nu gått 47 år sedan Nick Cave bildade The Birthday Party, och mer än 40 år sedan han samlade ihop The Bad Seeds, en unik samling av talanger.

Cave har genom åren släppt ifrån sig en imponerande mängd episk mörkerrock och odödliga ballader som ständigt berör. Många artister skulle kunna njuta av nostalgiska turnéer, men Cave har aldrig varit en som viker sig för det. Trots tragedi, inklusive förlusten av två av sina söner, fortsätter han att utmana sig själv och sin publik med ny musik.

Hans senaste album, ”Wild God”, visar en ny väg, där han tycks sträva efter ljus i en tid av sorg och mörker. Varje låt som framfördes under kvällen var en påminnelse om hans mästerliga förmåga att blanda känslor av sorg och hopp.

Under konserten spelades nio av albumets låtar, vilket visar hur mycket nytt och relevant material han fortsatt att skapa. Det var storslaget att se hur han levandegjorde de senaste 15 årens musik, där gamla hitlåtar fick agera stark komplement till hans nya material.

Cave fortsätter att resten av sin musikaliska karriär med nya insikter och idéer. Låtar som ”Long dark night”, ”Cinnamon horses” och ”Joy” visade på en majestätisk och minimalistisk elegans som få andra kan mäta sig med.

I denna stunds skönhet är ”Bright horses” en av de mest gripande låtar som han har skrivit, där varje ord bär vikten av hans hjärtas äventyr. I “I need you” tar han oss genom en känslomässig labyrint där han sjunger om förlust och längtan, vilket fick publiken att andas med honom i takt.

Nick Caves konserter har omvandlats till magiska reningsbad där han uthärdar allt med hjälp av sin publik. Han rör sig nämligen mellan pianot och mikrofonen, och skapar en atmosfär som känns både intim och explosiv.

I bandet denna kväll fanns inte bara hans trogna kompanjon Warren Ellis, utan även Colin Greenwood från Radiohead. Tillsammans med de fyra körsångarna skapade de en gudomlig harmoni som förstärkte känslan av att vara med i en andakt.

Hovet, som annars inte är den mest optimala arenan för denna typ av musik, blev i Cave och hans musikers händer till en plats för magi. Även om ljudet var lite ostadigt till en början, bemästrade de snabbt situationen.

Sex timmar av musik på scenen gick nästan för snabbt. Det är värt att notera att när han spelade gamla klassiker som ”Wanted man” kändes de något bleka i jämförelse med det nya materialet, vilket i slutändan lätt kunde överskugga dessa. Men allting förlät när han satte sig vid flygeln och inledde ”Into my arms”.

Denna låt, som är en av Caves mest älskade, bjuder på en magisk atmosfär som är svårslagen. Med en fängslande kombination av nostalgi och nyfikenhet, avslutades kvällen med poesi och musik som stannade i hjärtat, trots den kyliga höstkvällen som väntade utanför.

Nick Cave & The Bad Seeds fortsätter att fascinera och beröra, och ger oss en påminnelse om att även de mest karga nätter kan ha sin skönhet.