KONSERT Nick Cave & The Bad Seeds visar sig vara mer relevanta än någonsin i en tid av osäkerhet och förändring. I kväll förvandlar de Hovet till en mäktig plats där de som tvivlar kan finna trygghet och skönhet i musiken.

Plats: Hovet, Stockholm. Publik: Cirka 8 000. Längd: 159 minuter. Höjdpunkter: ”Bright horses” och ”I need you”.

Det har nu gått 47 år sedan Nick Cave grundade The Birthday Party och över 40 år sedan han bildade The Bad Seeds, som har blivit en av musikvärldens mest distinkta och älskade grupper.

Trots att han har en stor katalog av klassiska låtar från mörkerrockens och bluesens skapelse, har Cave aldrig fallit för frestelsen att spela det säkert eller stanna kvar i nostalgin. Efter att ha kämpat med personliga tragedier, inklusive förlusten av två av sina söner, fortsätter han att utmana sig själv och sin publik med ny musik som är både nyskapande och djupt emotionell.

Det senaste albumet ”Wild God” är ett bevis på detta. Låtarna är mer skarpa och fylliga än tidigare verk, och i kväll framför han hela nio av albumets tio låtar, vilket visar hans vilja att utforska nya kreativa landskap.

Hans konsert är en upplevelse av förvandling, där han bjuder in sin publik till ett kollektivt reningsbad av känslor. Varje ton av hans röst och varje arrangemang av musiken känns som ett kraftfullt uttryck av konst och autenticitet.

Under konserten var det tydligt hur mycket Nick Cave värderar sin kontakt med publiken. Han sprang fram och tillbaka på scenen, sträckte ut sitt hjärta och sin själ till dem som kom för att se honom.

Cave har en fantastisk scenformation med musiker som Warren Ellis, känd för sina elektrifierande prestationer, och Colin Greenwood från Radiohead på bas. Fyra gospelkörer förstärker den övertygande atmosfären av en väckelserörelse.

Hovet kanske inte är den perfekta arenan för en sådan intim och djup upplevelse, men Cave och hans band lyckas övervinna ljudproblem och skapa magi.

Bland de många höjdpunkterna under kvällen framträdde framförandet av ”Into my arms”, där Cave, med sin mjuka men kraftfulla röst, skapade en känsla av både intimitet och storhet. Att sjunga ”I don’t believe in an interventionalist God...” strök som en påminnelse om livets komplexitet och eviga frågor.

Trots att några av hans tidigare verk spelades under konserten, misslyckas de inte att glänsa, men istället är det hans nya låtar som verkligen fängslade publiken och bekräftade att Nick Cave fortsatt är en centralgestalt i vår nutida musikscen.

Det är en mogen och vacker prestation av en artist som fortsätter att växa och utvecklas, och det visar att magin i Nick Caves musik är både tidlös och oförändrad.