Klockan är nio på morgonen när klass 8A reser sig för att hålla en tyst minut. Läraren klickar på sin laptop och ett djupt tickande hörs från tv-skärmen längst fram i klassrummet. Tickandet ekar i stillheten, och i alla klassrum stirrar barnen på svartvita bilder av utbombade hus och livlösa kroppar. En minut av bilder avslutas med orden "HJÄLTAR DÖR INTE" mot en ukrainsk blågul flagga.

Historieläraren Jana förklarar att det är viktigt att minnas de som dött i kriget. Rutinen bjuder att varje morgon ha en tyst minut för krigsoffren, och på måndagar och fredagar sjunger de nationalsången. Idag är en fredag. När musiken fyller klassrummet med en triumfatorisk version av ”Ännu lever Ukraina” kan man känna patriotismen växa.

Samtidigt som sången ekar, visas patriotiska krigsklipp – explosioner och soldater i strid. Läraren förklarar att detta inte bara är historia, utan en del av deras identitet. Phosphoros manifestationen av nationalism genomsyrar varje del av undervisningen.

Barnen sätter sig och plockar fram sina anteckningar för att redovisa sina hemarbeten. Denna dag handlar Andrijana Ryk om ortodoxa munkar som kämpade mot katolska kyrkan på 1500-talet.

Rektorn, Nelly Ustytj, berättar att det är avgörande att barnen hör nationalsången. Hon betonar att varje barn måste förstå vikten av att bevara sin ukrainska identitet och att de står starka i sin nation. "Vi har samlat in pengar till militär utrustning, vi kämpar för vår frihet och identitet," säger hon stolt och visar upp en flagga från en känt ukrainskt militärförband.

Nelly är djupt berörd av krigets konsekvenser. Hennes skola arrangerar insamlingar för soldaterna och hon har personligen donerat drönare vid fronten. "Vi samlar inte bara in pengar, utan bygger en stark ukrainsk identitet,” förklarar hon.

Krigets brutalitet präglar vardagen. Barnen lever under ständig hot, och flyglarmet drar igång mitt under lektionen. De vet att Ryssland bombar skolor. Nelly beskriver hur kriget påverkar barnens mentala hälsa, men påpekar att det är en del av deras liv nu.

"Vi lever under detta hot varje dag," säger Andrijana Ryk och förbereder sig för att snabbt evakuera. Rektor Nelly har renoverat skyddsrummen så att barnen ska känna sig trygga under larm.

Dessutom är utbildningen mer än bara akademiska ämnen; det handlar även om att bygga en gemenskap av starka individer som är stolta över sin ukrainska tillhörighet. Skolan strävar efter att motverka den ryska propagandan som påstår att ukrainsk kultur är en del av den ryska identiteten.

I skolan pågår dessutom språkliga förändringar. Fler och fler barn överger ryskan, och stolt uttrycker Polina Poltjenko, 14, att "det är Rysslands språk. Landet som dödar oss." Hon, tillsammans med sina skolkamrater, ser på förändringen som ett steg mot en starkare framtid.

Rektorn, som själv vuxit upp i Ryssland, reflekterar över sin identitet. Hon kämpar för att ge barnen en stolthet i sin ukrainska identitet som aldrig ska försvinna, oavsett omständigheterna.

I denna tid av krig och trauman är skolan en bastion för att bygga en stark och enad nation, där varje barn får veta att de är ukrainare och att deras kamp för frihet är värd det.