Denna vecka tog vi emot tråkiga nyheter om Quincy Jones bortgång, en verklig musiklegend med en oförglömlig påverkan på vår kultur. Hyllningarna strömmade in från hela världen, men som alltid verkar livet snabbt gå vidare, och vi lämnas med den plötsliga tomheten efter en storartad person.

Att förlora en kändis kan kännas som att förlora en del av sig själv, en del av den glädje och de magiska stunder som de har gett oss genom sina verk. Vi har förmågan att söka tröst i deras musik och filmer, som om vi fortfarande kunde uppleva deras närvaro. Genom olika stilar av konst och underhållning har de blivit våra vänner genom tiderna, och när de försvinner, är det som att en del av vår barndom tystnar.

När jag reflekterar över mina egna idolers bortgång, kan jag inte låta bli att tänka på hur de har format mig. Jag kan spendera timmar med att konsumera deras verk och fyra på bakom kulisserna-material, vilket ger mig en djupare förståelse av dem som människor. Deras konstverk blir mer än bara underhållning; de blir en hörn sten i våra liv och en del av vår identitet.

Det finns många kända namn vars avtryck på världen är oförglömliga. Tänk på legender som prinsessan Diana, vars medmänsklighet berörde miljontals, eller Robin Williams som fortsatte att få oss att le även när han kämpade med sina inre demoner. Matthew Perry, känd från "Vänner", har också ett arv av att dela sina kamp historier, vilket betyder mycket för dem som kämpar med liknande problem.

Vissa av oss kan ha svårt att förstå varför så många gråter eller lämnar blommor för sina kändisar. Men det är inte konstigt. De kända ansiktena har blivit en del av våra liv och våra erfarenheter. Vi växer upp med dem, och deras verk hjälper oss navigera genom livets svårigheter. Att hylla deras minne genom att njuta av deras skapelser är ett sätt att bevara deras arv.

Jag kommer ihåg hur jag kände när Maya Angelou gick bort. Hennes ord och insikter lever vidare i mig, och jag är evigt tacksam för det avtryck hon gjorde på världen. Medan jag sitter på mitt favoritfik här i Stockholm, kan jag inte låta bli att känna mig inspirerad av de fantastiska människor som har berikat våra liv.

Det är en skrämmande tanke att förlora fler av våra favoriter. Anthony Hopkins? Redan 80! Kommer Ian McKellen att få en chans att spela Gandalf en sista gång? Jag hoppas att jag har tid att reagera på deras storhet medan de fortfarande är här.

Så här är ett stolt hyllning till några av dem som fortfarande finns kvar; Beyonce, Harrison Ford, Anthony Hopkins, Ian McKellen, Kate Winslet, och Bill Nighy. Låt oss njuta av deras konst och hylla dem så länge vi kan. Vi behöver ta vara på dessa stunder, för en dag kommer vi balansera på gränsen mellan nostalgi och sorg.