Min tioåring har insisterat på att titta på Squid Game. Självklart, den andra säsongen är nu här och hela internet pratar om det! Det verkar som om många i hans klass redan har sett både första och andra säsongen.

Inledningsvis kände jag ett starkt behov av att hoppa in i vår Facebook-grupp för klassföräldrar och sätta stopp för dessa skräckscenarier. Men då slår det mig – hur effektivt är det egentligen att klaga på sociala medier när det gäller barns innehållskonsumtion? Vare sig vi, föräldrar, vill eller inte har vi en kultur där samhällskritik förklädd som våld känns som en del av barnkulturen.

Visst har Squid Game blivit en stor succé, och det är lätt att förstå varför; det handlar inte bara om underhållning, utan det visar också på människans girighet och brutala sida. Jag minns hur jag som barn riktigt sögs in i Stephen Kings ”Maratonmarschen”, en berättelse som också utforskar mörka teman om överlevnad och girighet. Jag kunde knappt släppa den boken. En del av mig undrar om det verkligen är bra för barn att bli exponerade för sådana berättelser, men en annan del av mig förstår att det kan finnas lärdomar i dem.

Jag pratar med en vän, en barnpsykolog, som ger mig ett förväntat men klokt råd: ”Om han måste se Squid Game, se det tillsammans.” Så jag sätter mig ner bredvid honom framför TV:n, efter att hans småsyskon har somnat, och begränsar våra avsnitt till tjugominuter. Det är trots allt otroligt mysigt att dela dessa stunder med honom, även om temat är minst sagt mörkt.

Att varje vardagskväll sätta på datorn för att visa mitt barn scener av ångest och brutala avrättningar känns märkligt. Det går emot min magkänsla. Men experterna säger att vi ska prata om vad vi ser – så det gör vi! Vi börjar diskutera de moraliska aspekterna av att offra andra för sin egen vinning. Det får mig att tänka på mer aktuella frågor, som ägarstrukturerna bakom våra skolor, barns arbete i gruvor eller hur vi alla drar nytta av system som konstruerar och upprätthåller ojämlikheter.

Även om vi inte dyker ner för djupt i dessa ämnen just nu, tänker jag att konversationerna kan leda till något viktigt framöver. För i slutändan är det vi diskuterar tillsammans som formar hans uppfattningar om världen.

Jag insåg att det är i dessa små stunder av gemensam upplevelse, mitt i den oroande handlingen, som vi kanske kan skapa en motvikt till det som annars präglar våra liv. Att tillsammans navigera genom de mörka delarna av Squid Game kan leda till värdefulla insikter och diskussioner som vi båda kommer att ha nytta av. Så, även om serien innehåller brutalitet och mörka teman, föder den också meningsfulla samtal - och det är faktiskt ganska mysigt.