Mona Aude befinner sig i ett akut tillstånd, fylld av rädsla för allt fruktansvärt som kan komma att ske i framtiden.

Mörkret har lagt sig över Malmö, där flimmer från tv:n fyller vardagsrummet i Sorgenfri. 63-åriga Mona Aude låter nyhetssändningarna rulla oavbrutet under kvällarna, med ett särskilt fokus på Al-Jazeera. I kvällens rapportering hör hon hur israeliska trupper har invaderat södra Libanon och bombat Beirut.

– Jag vet vad krig innebär och jag vill inte gråta, men det som händer just nu är för mycket, säger Mona medan tårarna tränger fram.

Mona är ursprungligen från Libanon, där hon växte upp i Beirut innan hon flyttade till Sverige 1984.

– Jag var 21 år gammal när kriget bröt ut 1982, jag minns allt som om det vore igår.

Två år senare lämnade hon sin hemstad med sin dåvarande man för Sverige. Hennes två systrar och deras familjer är kvar i Beirut. Under de senaste veckorna har Mona varit i kontakt med dem flera gånger om dagen.

– De mår inte bra, de kan inte sova, de kan inte göra något. En av mina systrar sa att hon hörde bomberna igen, de är jätterädda för att det ska komma nærmre dem,

Mona fortsätter med ett tungt hjärta.

– Om vi här har svårt att hantera detta, hur känns det för dem som är kvar där?

Mona är långt ifrån ensam i sin oro för sina släktingar i Libanon. Enligt Statistiska centralbyrån är nästan 30 000 av Sveriges invånare födda i Libanon. Många av dem, liksom Mona, immigrerade under 80-talet.

– Allt som händer där känns så nära, säger hon och byter kanal för att följa den senaste utvecklingen.

Med fjärrkontrollen i hand justerar hon volymen medan skärmen presenterar direktsändningar från olika fronter och rum. Nyheterna visar allt från israeliska soldater till scener från Beirut och Rafah, mellan Gaza och Egypten. På skärmen rullar ständiga uppdateringar.

– Vi tittar på nyheterna och går sönder, men vi måste hålla oss informerade för att förstå vad som händer, säger Mona.

Hennes mobiltelefon ligger på bordet och vibrerar konstant med meddelanden.

– När vi inte kan ringa, skriver vi istället och skickar röstmeddelanden. Varje gång tänker jag att det här kan vara det sista samtalet, det sista meddelandet.

Mona har sex barn, varav de tre yngsta fortfarande bor hemma. Under intervjun med DN kommer grannen Samya Ouda hem och sätter sig ner i soffan. Samya, också med rötter i Libanon, känner smärta över situationen.

– Vi pratade alltid om våra resor till Libanon. Men i år har vi inte åkt, på grund av situationen i Gaza. Vi har alltid känt att det funnits ett hot även mot Libanon, säger hon.

Samya, som följer nyheterna genom appar som TikTok, instämmer med Mona om att det är svårt att fokusera på något annat. Arbetet och dagliga sysslor ger dem dock en välbehövlig paus.

– Vi går till våra jobb, det hjälper att vara ute och prata med kollegor om annat. Inte bara vara instängda mellan fyra väggar och en tv.

De känner att de gör det de kan för att bevara en normal vardag, men ibland övermannas de av en känsla av meningslöshet.

– Jag känner så ibland, frågar jag mig själv varför jag måste bry mig om småsaker som att bussen går i tid när det pågår ett krig? säger Samya, som arbetar på Försäkringskassan.

Mona är barnskötare och nickar instämmande under Sams prat, de känner båda av samma dubbelhet.

Att se så mycket våld och inte kunna agera skapar en känsla av hjälplöshet som är svår att hantera.

– Vi vet inte vad vi ska göra, vi kan inte lösa något härifrån, säger Mona frustrerat och pekar på skärmen full av förstörda områden.

– Titta hur hemskt det ser ut. Nu väntar vi bara på en sak; vi vill att någon ska säga "nu stoppar vi kriget". Det är allt vi hoppas på.