Boken ”Pappaskämt” är en av årets mest sålda fackböcker och har synts vid kassorna på Akademibokhandeln hela hösten. Det är inte bara en samling vitsar utan också en spegling av vår tids humor som ofta överskyggas av politisk korrekthet.

Innehållet i boken utgör en nostalgisk återblick på en tid när humor oftare var gränslös. Med sina 300 ordvitsar bjuder den på skämt som återspeglar en mer förlåtande och lekfull inställning till komik. Flera av de skämt som en gång var standard, som skämt om polacker eller blondiner, är idag sällsynta att höra. Frågan är om vi verkligen har blivit roligare eller om vi har blivit så politiskt korrekta att vi omöjligen kan skratta åt oss själva?

I kontrast till den typ av humor som presenteras i ”Pappaskämt” står komikern Louis CK, som med sin brutala ärlighet och humor både väcker skratt och ger insikter om föräldraskapets utmaningar. Hans arbete har blivit en del av metoo-diskussionen, där hans tidigare misstag ofta hamnar i fokus. Dokumentären ”Sorry, but not sorry” på SVT utforskar dessa teman ytterligare. Det väcker frågan om huruvida någon någonsin kan återfå sitt anseende efter att ha blivit dömd av folkdomstolen.

Samtidigt pågår en debatt om humor och ansvar. Vad är gränsen för vad som är acceptabelt i ett samhälle som ständigt strävar efter att vara inkluderande? Har vi förlorat förmågan att skratta åt oss själva, eller kanske att skämta om allvarligare ämnen? ”Pappaskämt” visar att det finns en efterfrågan på en mer lättsam humor, vilket kan tyda på att vi som samhälle behöver en ventil för våra spänningar.

Det finns också ett större sammanhang i denna diskussion, där vi måste adressera frågor kring yttrandefrihet och konstnärlig frihet. Kan vi som samhälle tillåta att vissa skämt görs, och i så fall, hur långt får vi gå innan det blir olämpligt? Samtidigt som vi sjunker djupt i ett hav av politisk korrekthet, är det kanske viktigt att vi reflekterar över vad vi egentligen värdesätter.

Så, oavsett hur vi brukar se på komik, kanske vi måste erkänna behovet av både humor och att ta ansvar. Det torde vara något av en balansgång, men strävan efter att vara både rolig och respektfull kan vara vår väg framåt – eller så riskerar vi att förlora skrattet helt.