I dagens samhälle kämpar många föräldrar med två allvarliga problem: barnens skärmtid och gängkriminalitet. Men varför är det bara den ena sidan som får ta emot kritik?

När ungdomar i utsatta områden dras in i gängkriminalitet ifrågasätter man ofta föräldrarna: Hur kunde de vara så oförstående? Hur kunde de inte se att deras barn umgicks med fel personer och begick brott? Denna kritik är sällan lika stark mot medelklassfamiljer, där fokus ligger på den ökande skärmanvändningen.

Studier visar att överanvändning av mobiltelefoner och sociala medier kan leda till allvarliga konsekvenser, som sömnproblem och minskad koncentration. Ändå hör man sällan medelklassföräldrar tala om svårigheterna med att hantera sina tonåringars mobiltid. Är det möjligt att det beror på att de själva har svårt att sätta gränser?

Föräldrar tenderar att skryta om sina ”skärmfria” småbarn, men när det kommer till tonåringar är det tyst. Kanske handlar det om en känsla av maktlöshet; ett misslyckande av att få tonåringarna att avstå från sina enheter innan läggdags?

Kritiken mot föräldrarna är skarp, men hur rättvist är det att enbart lägga ansvaret på dem? Många tonåringar brottas med problem som ätstörningar på grund av det sociala trycket från plattformar som Instagram och TikTok. Och när det gäller kriminalitet faller allt ansvar på föräldrarna, medan den bredare samhällsstrukturen sällan ifrågasätts.

Medelklassens föräldrar, med sina resurser och utbildning, borde kanske hållas till en högre standard när det kommer till att övervaka sina barns liv och digitala aktiviteter. Hur kan de förväntas kontrollera sina tonåringars umgänge när de själva ser det som en integritetskränkning att gå igenom deras mobiltelefoner?

Frågan blir därför: Är det rättvist att skylla på vissa föräldrar för deras barns avvikelser medan andra fritas från ansvar? En självskadande 13-åring och en gängkriminell jämnårig är båda resultat av bristande föräldraansvar – men samhället ser ofta olika på deras situation.

Föräldrar i medelklassen har genom sin livsstil bättre möjligheter att övervaka sina barns aktiviteter. Det finns en klyfta i hur olika socioekonomiska grupper betrakta barndom och uppfostran. Samtidigt som medelklassens föräldrar får kritik för sin oförmåga till begränsningar, hotas andra familjer med vräkning när de misslyckas.

För att kunna kritisera andra måste man först reflektera över sitt eget föräldraskap. Att ha tonåringar i hemmet är en strävan för alla föräldrar, och innan man lyfter pekfingret mot någon annan, är det viktigt att man själv har en förankrad och uppmärksam inställning till sina egna barns liv och digitala beteenden.