P3-listan blev en lokalpatriotisk buskis

Markus Larsson diskuterar P300-listan

P3 har nyligen publicerat en lista med de 300 bästa låtarna genom tiderna.

Listan väckte stor uppmärksamhet och debatt.

Det är intressant att se hur musiksmak formas av media och tidsandan. De seriösa musikdebatter är sällsynta och begränsas oftast till ett par specifika tillfällen när medias fartyg dyker upp med sina listor över favoritlåtar, rappare och gitarrister.

En av de mest uppmärksammade låtarna på listan var ”Dancing on My Own” av Robyn, som hamnade på första plats. Dessutom väcker valet av Robyn frågor kring hur mycket hennes popularitet påverkat juryns beslut. Hade listan sett annorlunda ut om de hade valt ikoner som Prince eller Kate Bush?

Jag har inga större invändningar mot valet av ”Dancing on My Own”. Om en svensk poplåt ska representera landet på en sammanställning av de bästa låtarna, kan denna mycket väl vara den rätta.

Men livets korthet gör att vi inte bör fastna i diskussioner om listplaceringar som gör att man undrar över vår musikaliska smak. Det känns som om vi har kommit långt sedan de dagar då stora namn som Stevie Wonder och Aretha Franklin var de enda som fick stå på topplistor.

I dagens Spotify-eran, där Sverige blivit ett musikaliskt kraftcenter, är det tydligt att många svenskar känner starkt för sina lokala artisterna. Tydligen har Sverige hela tio låtar på topp 100-listan, inklusive kända hits som Broder Daniels ”Shoreline” och Veronica Maggios ”Satan i gatan”.

Trots detta kan man undra vad våra grannländer skulle säga om en liknande lista presenterades av dem. Hade de skrattat åt mängden av lokala låtar som kom med? Tiden verkar ha kommit för att hylla och stoltsera med svensk musik.

P300 sänder en tydlig signal om att P3, och Sverige i stort, fortsätter att satsa på lokal musik i en globaliserad värld. Kanske är det dags för oss att fira vårt musikaliska arv mer och värdera den kreativa mångfalden vi har inom vårt eget land.