Mariann Jonasson stod i duschen när hon plötsligt kände något hårt på ovansidan av sitt vänstra bröst. Det hade bara gått två månader sedan hennes senaste mammografiscreening, då allt bedömdes som normalt.

– Knölen kändes stor, som en halv golfboll. Jag klämde och klämde på bröstet under hela helgen och blev mer och mer orolig, berättar hon.

När ordet “cancer” nämndes kändes det som hela världen snurrade. Mariann visste att något var fel och bestämde sig hastigt för att ta itu med knölen. Först besökte hon sin vårdcentral där läkarna inte misstänkte cancer, men i ett försök att vara på den säkra sidan remitterades hon vidare till en specialist.

Det nya mammografiresultatet visade en bröstvävnad som såg normal ut, men Mariann kände med Bestämdhet att knölen och hårdheten måste kontrolleras ytterligare.

Lyckligtvis stod hon bara ett kort avstånd från sjukhuset, och läkaren beslutade att genomföra en biopsi på plats. Det skulle visa sig vara en livsavgörande åtgärd. Trots att väntan på biopsisvaret var svår, kände Mariann att hon hade tagit det rätta beslutet.

– Tumören hade inte synts på mammografin, eftersom den var djupt inbäddad i tät bröstvävnad, minns hon.

Väntan på operation var lång och grämer för Mariann, särskilt när hon visste att hon hade en växande tumör. Utanför sjukhuset väntade hennes make och fick det svåra beskedet först.

– Det var jobbigt att berätta för mina närstående. Jag ville inte göra dem ledsna, men jag var tvungen. Att berätta för min mamma, som är ensamstående och min enda förälder var det svåraste. Jag såg hur hon blev hjärtskärande ledsen, säger Mariann.

Efter en sex veckor lång väntan var det dags för den stora operationen där hela bröstet togs bort. En tuff period av cellgifter följde. Mariann klippte av sitt hår och valde att använda en scarf istället för peruk, och hon gick tillbaka till jobbet så mycket som möjligt.

– Jag fick biverkningar som illamående, sista dagen var jag helt utslagen, men att hålla mig aktiv och i arbete hjälpte mig mentalt, förklarar hon.

Att se sin mamma lita på hennes styrka under behandlingen var en tröst för dem båda. En känsla av normalitet bevisade för dem att livet fortsatte, trots cancern.

Mariann ville inte genomgå bröstrekonstruktion.

– För mig är bröstet bara en påminnelse om cancer. Att det är borta känns befriande, säger hon bestämt.

Idag är hon tacksam över att hennes farhågor togs på allvar. Cancern upptäcktes tack vare biopsin, vilket kan vara avgörande för många kvinnor. Mariann reflekterar över teknologins framsteg och hur kärnan i medicinen ständigt utvecklas.

– Tänk om artificiell intelligens (AI) kunde använda mina bilder för att snabbt se skillnaden mellan vanlig vävnad och tumör. Jag skulle gärna ställa mina bilder till förfogande!

Efter operationen fortsätter Mariann att ta hormonbehandling och hon har ett år kvar. Under tiden planerar hon att njuta av livet, träffa sin man och sina vuxna barn samt träna.

– Det är viktigt att vara medveten om symtom, men jag försöker också att inte hysta upp mig om varje lilla känsla. Min cancerform är känd för att sprida sig till skelett och lungor, men jag håller fast vid hoppet och försöker leva varje dag till fullo, avslutar hon med ett leende.