Maktbarometern, som publiceras av Medieakademin, påstås vara en detaljerad kartläggning av makten inom Sveriges största digitala kanaler. Men påståendet är mer än en överdrift än en sanning.

I traditionell mening handlar makt vanligtvis om politiska inflytandepositioner, vilket dessa profiler inte har. Joakim Lundell, IJustWantToBeCool och Anis Don Demina sitter inte vid beslutsfattande bord eller har makten att stifta lagar – åtminstone inte just nu. Men det är dessutom en spännande tid för dem som lever av att påverka opinionen; det är en digital scen där följare och likes har blivit den nya valuta.

Maktbarometern kanske inte påvisar den faktiska makten, men den avslöjar vilka som har ett reellt genomslag på sociala medier. Fascinerande nog är det en socialantropologisk studie i sig själv; den visar vilka profiler svenskarna engagerar sig mest med. Toppnamn som Joakim Lundell, Anis Don Demina och randomkonton som Foxy Mama & Tower bevisar att barn och unga utgör en stor del av den onlinepublik som formar dessa trender.

Det som är anmärkningsvärt är att många av dessa influencers riktar sig till en yngre publik; de upprätthåller inte någon politisk makt, men de har bemästrat konsten att skapa innehåll som appellerar till barn. Denna digitala maktförskjutning ställer viktiga frågor om hur vi definierar makt i dagens samhälle. Är det enbart antal följare och likes som avgör makt, eller måste vi se djupare på effekten av deras innehåll?

Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna finns också med i Maktbarometern. De dominerar diskussionerna, men dessa partier har inte samma ungdomliga känsla som de mer populära profilerna. Sverigedemokraterna är exempelvis starka på Facebook och har mer engagerad publik där än några av de politiska motståndarna.

Ännu intressantare är att vi kan se en parallell mellan politiska kampanjer och influencers. Kanske måste politiska partier anpassa sina strategier för att nå ut bättre till ungdomar – kanske genom att använda fler sociala mediekampanjer och samarbeten med influencers.

Det är tur att Maktbarometern inte helt och hållet summerar verklig makt, för då skulle vi ha en regering bestående av YouTube-stjärnor och vloggare. Så, istället för att se Maktbarometern som det ultimata beviset för makt, bör vi betrakta den som en meter för vilket digitalt innehåll som blir populärt – vilket i sin tur visar att barnunderhållning, kattbilder och olika former av populism ökar i flödena.

Maktbarometern är med andra ord en fascinerande översikt över ett skiftande digitalt landskap där makt nu visar sig i likes och visningar snarare än i traditionell politik.