Under de senaste åren har en intensiv desinformationskampanj spridit skräckhistorier om att svenska socialtjänsten skulle ha en systematisk agenda för att omhänderta och placera barn med utländsk bakgrund. Många har dragit slutsatser utan att egentligen veta hur verkligheten ser ut.

För att få klarhet i detta har Socialstyrelsen genomfört en noggrann granskning av samtliga fall där barn födda mellan 1991 och 2020 någon gång placerats i samhällsvård, oavsett om det har skett frivilligt eller enligt lagen om vård av unga (LVU).

Resultatet, som Dagens Nyheter först rapporterade om, visar att det istället är socioekonomiska faktorer som spelar en avgörande roll, snarare än barnens födelseland.

– Vi kan tydligt visa att påståendena i denna kampanj är helt absurda, säger Annika Öquist, enhetschef på Socialstyrelsen, till tidningen.

Intressant nog visade granskningen att barn till två utlandsfödda föräldrar har en lägre sannolikhet att placeras i vård jämfört med barn till svenska föräldrar. Detta är särskilt tydligt för barn vars föräldrar härstammar från länder där majoriteten av befolkningen är muslimer.

En annan chockerande upptäckte är att barn till utlandsfödda föräldrar i genomsnitt har en kortare placeringstid i samhällsvård, i jämförelse med sina svenska motsvarigheter. Medan genomsnittlig placeringstid för barn med två svenskfödde föräldrar är 3,6 år, är den bara 1,8 år för barn från muslimska hem. Detta väcker frågor kring varför några barn får kortare vårdperioder – möjligen på grund av olika resurser och stödåtgärder från samhället.

Då det inte finns några specifika register över religiös tillhörighet i Sverige, utgick Socialstyrelsen från ursprungslandens demografi och identifierade de länder där mer än 60 procent av befolkningen är muslimer.

– Generellt kan vi se att barn med utländsk bakgrund får betydligt mindre stöd och insatser från samhällstjänsterna, vilket är en oroande indikator på hur vi behandlar våra mest sårbara medborgare, avslutar Annika Öquist.

Denna upptäckte låter oss ifrågasätta hur vården av barn i utsatta situationer fungerar i vårt samhälle. Hur ser resurserna ut och vad kan förbättras för att säkerställa rättvisa för alla barn, oavsett bakgrund? En debatt som är mer aktuell än någonsin.