Ludmila Engquist, 60, har levt ett liv präglat av utmaningar och svårigheter. Efter att ha bott i Spanien under många år i tystnad, bröt hon sin tystnad i höstas och delade med sig av sin historia. Hennes liv har inte bara handlat om idrott och dopingdomen som präglade hennes karriär utan också om sjukdom och emotionell smärta.

Efter att ha genomgått en skilsmässa med exmaken Johan Engquist, står hon nu inför att behöva sälja sitt hus. "Huset betyder inte så mycket för mig, men min trädgård är jag ledsen över att förlora. Det är där jag har kunnat skapa och få utlopp för mina känslor," säger Ludmila. Hon uttrycker att hon just nu känner sig instängd av de minnen som huset bär med sig från deras tid tillsammans.

Trots att Johan fortfarande bor i närheten, har de en distanserad relation. "Vi pratar nästan aldrig, bara om praktiska saker som rör våra barn," förklarar hon.

Eftersom hon har varit singel i några år fick Ludmila tipset att prova Tinder. Hon laddade ner appen men tog snabbt bort den. "De som lajkat... det finns inte mycket vänlighet där ute," säger hon. Detta ledde till en djupare reflektion: "Efter att ha delat mitt liv med samma man i 35 år, känns det nästan omöjligt att öppna mig för någon annan."

Trots att hon erkänner att hon känner sig ensam, är hennes motvilja mot att söka en ny relation stark. "Jag har mina bekymmer, och jag ser mig själv som en kvinna med problem. Jag vill inte belasta någon annan."

Ludmila kämpar mot cancer, en sjukdom som återkommit och spridit sig, vilket gör hennes framtid osäker. Hennes son Elias, 20, har varit en stor källa till stöd under dessa svåra tider. "Tankarna på honom har hindrat mig från att ta drastiska beslut. Utan honom, tror jag inte jag skulle vara här idag," erkänner hon. Det är tydligt att deras relation är en av hennes största stöttepelare, även om hon förnekar sina egna svårigheter inför honom för att inte orsaka oro.

Hon känner även sorg över sin relation med sin dotter Natalya, 42, som också bor i Spanien. Deras relation har varit komplicerad och hon känner skuld över att hon inte varit mer närvarande under Natalyas barndom. "Att hon också har fått cancer har gjort att vi kommit närmare varandra," säger hon. "Vi visar kärlek till varandra nu mer än någonsin."

Mitt i all sorg och kamp har Ludmila drömmar om framtiden. Främst önskan om barnbarn. "Jag vill ha barnbarn, men min son och hans flickvän är så unga. Jag har inte orken just nu, men de har lovat att ge mig barnbarn när tiden är rätt."

Ludmila poängterar att även om livet kan kännas tungt, är det viktigt att ha drömmar. "Att bara existera utan drömmar känns meningslöst," avslutar hon. Hennes historia är en styrka i svaghetens namn och påminner oss om att det finns ljus även i de mörkaste stunder.