I ett hörn av musikvärlden målar Kygo, alias Kyrre Gørvell-Dahll, en lite dystopisk bild av festens njutningar. Med sin signaturstil, som en subtil blandning av tropical house och EDM, jämförs han ibland med storheter som Avicii och Swedish House Mafia – en contrast mellan livfulla fester och den lugnare, mer avkopplande atmosfären av en pinacolada i solstolen dagen efter.

Under en halvmäktig konsert på Tele2 Arena, som är del av hans världsturné för det självbetitlade femte albumet, inleder Kygo med de nya singlarna "Whatever" och "For Life". Dessa låtar, som delvis har delat sin framgång med äldre hits genom samplingar av Shakiras "Whenever, wherever" samt Modjos "Lady", ger en viss nostalgi men sitter inte riktigt i relateringen till nuet.

Trots att arenan är halvfull bjuder situationen på ett luftigt rum för lågt tempo och svajande energi, då många i publiken ser ut att föredra att sitta ner snarare än att dansa. Kygos set beskrivs som en mix av överdåd och nonchalans; spektakulära ljusshower och pyroteknik fyller luften, men musiken känns ibland för slapp och oengagerad. Gästartisterna – Sandro Cavazza, Justin Jesso och Zak Abel – lyckas inte riktigt nå upp till förväntningarna, där Cavazza kämpar med en förkylning och Jesso sväva runt på scen i mjukisbyxor.

Kygo själv varvar sina egna låtar med klassiska hits från Abba och Donna Summer, och mellan DJ-båset och pianot, dyker musiker med stråkinstrument upp som försöker att tillföra en känsla av eufori, men det framstår mer som en osäkerhet och brist på fokus. Den eventuella kontrasten mellan djup musik och lättsam underhållning förlorar sig i det som känns som en slumpmässig blandning av inslag.

Ändå finns det en viss charm i den ofokuserade framträdandet - det är som en fest som nästan blivit för avslappnad, där musiken stundtals kan sänka pulsen snarare än att lyfta den. Trots bristerna skapar Kygo en påminnelse om varför vi älskar den här musiken, även när den ibland går vilse i sin egen värld.