![](https://images.maldankon.cloud/b2dec6cc-1a2c-481c-9baa-156b156f02eb.webp)
Kulturministern följder Roger Hedlunds fotspår: En Mockumentär som Speglar Verkligheten
2025-01-29
Författare: Elsa
”På armlängds avstånd” är en så kallad mockumentär där en arbetslös och nyskild journalist försöker avtäcka kulturlivets förfall i Tidö-Sverige. Filmen ger en skarp och satirisk kommentar om tillståndet inom den svenska kultureliten. På Svenska Filminstitutet framträder en chef som gör fasansfulla gestalter, medan kända skådespelare från Dramaten vistas i snabbköpskassan. Tuva Novotny porträtterar en filmproducent som har köpt rättigheterna till hela kulturkanon och som planerar en biopic om Karl XII med en AI-version av Benjamin Ingrosso i huvudrollen.
Satiren i filmen är stundtals grovkornig, men det finns inslag som är obehagligt träffsäkra.
Kulturminister Parisa Liljestrand (M) väckte stor uppståndelse under sitt tal på Göteborgs filmfestival, där hon kritiserade svensk film och blev utbuad av publiken. Många har ifrågasatt huruvida den oväntade reaktionen kan liknas vid en scen ur filmen ”På armlängds avstånd”.
Frågan som nu ställs: Varför valde kulturministern att framföra sina åsikter just nu, vid invigningen av Göteborgs filmfestival? Var det en omogen reaktion på kritiken hon fick på Guldbaggegalan, eller kan det snarare ses som en strategisk inledning på en offensiv mot det hon ser som förfallet inom svensk film?
Under ett besök i Gävle förra veckan ställde en kollega från Stockholm frågan om vad som förklarar att Gävleborg, tillsammans med Norrköping och tidigare SöLvesborg, har blivit en frontlinje för populistisk kulturpolitik. Förutom att det är ett område med lägre utbildningsnivå och långa avstånd till storstaden, handlar det även om en viss grad av slump. Lokalpolitik är ofta så pass personberoende att det kan skapa unika möjligheter på vissa platser.
Det har genomförts analyser som visar att det går att vinna röster på kulturpopulism, en insikt som är tydlig i Liljestrands tal. På den högre politiska nivån finns förstås en större kompetens för att initiera förändring, till skillnad från på den lokala nivån där populisterna ofta beskrivs som vilsna.
Naturligtvis är det viktigt att ha en infrastruktur som stödjer det kulturella livet, men det är också intressant att tänka på hur diskussionen skulle se ut om det fanns en större medvetenhet kring behovet av kulturell utveckling och mindre avståndstagande från diskussionen.
Många frågor kvarstår: Hur kommer den svenska filmindustrin att reagera på Liljestrands angrepp? Finns det risk för en framtida kulturell klyfta mellan populära och elitistiska uttryck? Det återstår att se, men det är tydligt att debatten om svensk kultur inte bara fortsätter, utan intensifieras.