Och så var ännu ett år slut, med allt vad det innebär av nytecknade gymmedlemskap, uppdaterade Pinterestsidor och kalorifattiga nyårslöften. "Nytt år, ny jag", som det årliga uttrycket lyder. Men vad innebär egentligen ett nytt jordsnurr, om inte en chans att bli en bättre version av sig själv?

Under 2024 har vi sett en ökning av diskussioner kring huvudpersonssyndromet. I korthet handlar det om ett fenomen som kännetecknas av självupptagna beteenden, där individer ofta söker dramatiska situationer och konstant uppmärksamhet. Personer med huvudpersonssyndrom utgår oftast från sig själva och har svårt att förstå andras perspektiv. Tänk på karaktärer som Carmy i "The Bear", Emily i "Emily in Paris" eller det mest solklara exemplet, Hannah i "Girls", som sa: "I think I may be the voice of my generation".

Huvudpersonssyndromet fick stort genomslag efter att influencern Ashley Ward postade en video på Instagram där hon uppmanade sina följare att "romantisera sitt liv". Hon visade hur man kan få sitt liv att se ut som en film, vilket resonans slog speciellt under pandemin. Genom att använda drönare och kreativ redigering gjorde hon det till en trend att se sig själv som huvudperson i sitt eget narrativ.

I dagsläget är så kallade “main character”-videor en vanlig genre på sociala medier. Ofta visar de livets enklaste stunder, som att cykla eller gå en promenad, ackompanjerat av noggrant utvalda låtar. Detta skapar en känsla av att individen har kontroll över berättelsen om sitt eget liv, samt att de ständigt agerar inför en publik.

Om den franske filosofen Guy Debord levde idag, skulle han förmodligen se huvudpersonssyndromet som ännu ett bevis på sina tankar kring det han kallade "skådespelssamhället". Han varnade för att människor blir mer påverkade av bilder och representationer än av den faktiska verkligheten, vilket skapar en alienation från mynnan.

Debords teori är mer relevant än någonsin i dagens sociala medielandskap. Många upplever att behovet av att dokumentera och dela livets ögonblick har blivit mer centralt än att leva dem fullt ut. Istället för att fokusera på kollektiva värden och empati riskerar vi att fastna i en spiral av självcentrering och narcissism.

Jag hoppas att vi kan lämna detta bakom oss när vi går in i 2025. Låt oss istället omfamna ett mer kollektivt och empatiskt synsätt, som framhäver stöd, samarbete och medmänsklighet. Kanske är det dags för birollernas och bakgrundsdansarnas år, där vi fokuserar på att skapa en mer inkluderande och sympatiskt värld, där vi ger plats för andra och bryter det skamfyllda mönster av egocentrering.

Låt oss se detta kommande kvartssekel som ett tillfälle att återupptäcka djupet i våra relationer och våra gemensamma erfarenheter. Det är dags att ge mer av oss själva för andra snarare än att ständigt söka bekräftelse.

Så, är du redo att sätta fokus på det som verkligen betyder något, och släppa huvudpersonssyndromet för gott? Det är dags att göra skillnad, och att verkligen leva istället för att bara skådespela.