En skarp kritik mot psykiatrins privatisering

I den nya dramakomedin "The Dance Club" tar regissören och manusförfattaren Lisa Langseth ställning mot den privatiserade psykiatrien. Inför inspelningen diskuterade hon ingående med psykologer som delade med sig av sin frustration kring den ökande diagnosinflationen och de kommersiella utredningsbolag som växer fram.

Tystnaden måste brytas

Trots den oroande situationen menar Langseth att debatten har varit lågmäld. "Diskussionen får inte begränsas till ett smalt forum. Allmänheten har rätt att veta hur det fungerar", säger hon. Filmskaparen vill se en större medvetenhet om psykiatrins utmaningar och hur systemet fungerar.

En fiktiv verklighet som speglar sanningen

I filmen spelar Pernilla August en vd och psykolog på utredningsbolaget Care, som stoltserar med sitt ”evidensbaserade” arbetssätt. Men långt ifrån alla patienter är riktigt sjuka; många behöver bara en liten ”push” för att komma på fötter. Den PTP-psykolog som gestaltas av Johannes är fylld av viljan att hjälpa, men hamnar i den pressade situationen där han tvingas göra sitt bästa under företagets strikta riktlinjer.

Verkligheten bakom kulisserna

En lördag arbetar Johannes extra för att sätta sig in i företagets diagnoskartor och beslutsprocesser när han får ett samtal från en person på gränsen till nervsammanbrott. På eget initiativ skapar han en patientgrupp, där deltagarna får relatera till varandra som människor snarare än diagnoser. "De kommer till psykiatrin för att bli sedda, och här ser de varandra", berättar han.

En starkare röst för förändring

Efter år av insyn i den psykiatriska världen är Lisa Langseth fortfarande djupt berörd av hur diagnoser, mediciner, skattemedel och privata aktörer sammanflätas. Hon är övertygad om att fler måste engagera sig för att verklig förändring ska ske. "Vi har skapat ett jävla skitsystem - vi måste hitta på något bättre. Historien kan alltid förändras, och jag hoppas att filmen kan bidra till den förändringen."