Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, och i brist därpå fruktad, avskydd och föraktad.

När jag tänker på Novak Djokovic, kommer jag att tänka på Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Djokovic har verkligen gått igenom alla dessa stadier och har nu nått sin mål.

När serben slog igenom var tennisens fans redan förälskade i Rafael Nadal och Roger Federer, som dominerade sporten med sina exceptionella färdigheter och ödmjuka personligheter. Djokovic, som kom in som ett ”tredje hjul”, kämpade länge för att vinna publikens hjärtan.

Hans unika förmåga att manipulera spelets alla aspekter har länge fascinerat mig. I matcher har han varit känd för att ta långa medicinska pauser, och en överraskande förmåga att prestera fantastisk tennis efter att ha drabbats av skador.

Starten på hans kontroverser kom när han diagnostiserades med glutenallergi, en process som en del ansåg vara mer av en gimmick. Hans livsstilsval har berett stor uppmärksamhet; han började arbeta med sin hälsocoach Igor Cetojevic som lärde honom att börja dagen med varmt vatten och citron för att främja ämnesomsättningen.

Många har ifrågasatt Djokovic. Hans alternativmedicinska behandlingar, som syrebehandlingar, nanoteknologiska chips och mystiska drycker på läktaren, har skapat skeptiska reaktioner från både fans och experter.

Trots motgångar i form av skador och offentlig kritik, har Djokovic visat en otrolig mental styrka. År 2018 genomgick han en operation i armbågen och grät i tre dagar, inte av smärta, utan för att han kände att han svikit sig själv.

Ändå, minst sagt har hans prestationer talat. Ingen kan förneka att Djokovic är en av de bästa tennisspelarna genom tiderna, om inte den bästa. Hans rekord och segrar gör att många fans anser honom som en legendar.

Det har tagit tid för Djokovic att vinna publikens hjärtan, men likt en otålig innovatör gjorde han allt för att bli nummer ett. Men ju mer han försökte, desto mer avstånd kändes det som att han skapade med sina fans.

När Federer och Nadal började tappa på grund av skador borde det ha varit Djokovics tid att lysa. Istället blev hans vaccinationsmotstånd och hantering av pandemin en selfie när han anordnade en tennisturnering utan social distansering, vilket ledde till en smittspridning. Incidenten där han av misstag träffade en linjedomare med en tennisboll i US Open fördjupade bara den negativa bilden.

Men Djokovic fortsätter att kämpa. Nu, med 38 fyllda år som en monument av uthållighet, visar han fortfarande fysisk form och rörlighet som utmanar betydligt yngre spelare.

Det är januari, och återigen dikterar tennissäsongen mina dagar. Novak Djokovic jaga sin 25:e grand slam, och hans brinnande passion och hunger på banan rör mig mer än när jag ser den unga stjärnan Jannik Sinner.

Federer och Nadal är borta, och idag när jag säger att jag hejar på Djokovic i Melbourne, ser folk inte längre på mig som om jag vore en idiot. Han har gått från att vara föraktad till beundrad, och kanske på väg mot att bli älskad.