Pedro Almodóvars filmer är som en magnet för en medelålders bög som jag – bara nyheten om att han släpper nytt får mig att springa till biografen. Varje film har på ett eller annat sätt präglat mitt liv. Från hans tidiga, karnevaliska filmer som "Passionens labyrint" och "Dunkla drifter", som speglade mina egna första steg i gayvärlden, till de senare, mer eftertänksamma filmerna om åldrande och förlust som "Smärta och ära", "Julieta" och hans senaste verk "The Room Next Door".

Filmerna varierar i stil och tema, men har en gemensam tråd av estetisk skönhet: den distinkta spelstilen som ofta flörtar med melodramats gränser. Almodóvars samarbete med fantastiska kvinnliga skådespelare har varit avgörande, med namn som Penelope Cruz, Rossy de Palma, Cecilia Roth och Carmen Maura, för att nämna några. Den tragiskt bortgångna Marisa Paredes, som avled vid 79 års ålder, lämnade ett oförglömligt avtryck i Almodóvars verk som "Höga klackar" och "Min hemlighets blomma".

Paredes kommer att bli djupt saknad, men en tröst är att hon hyllades av Almodóvar i en av hans mest minnesvärda scener i "Tala med henne", där Caetano Veloso utför "Cucurrucucú paloma". Detta ögonblick, där Paredes och Roth lyser av nostalgi och betydelse, är en påminnelse om hur mycket dessa kvinnor har bidragit till filmkonsten.

Almodóvars självklarhet och självförtroende som skapare har alltid varit påtaglig, särskilt i en tid när han vågade ta upp tabubelagda ämnen som homosexualitet och hedonism under en tid av repressiv kultur. Hans riskbenägenhet har banat väg för komplexa och djupgående kvinnoporträtt, vilket gör att jag länge har längtat efter hans självbiografi.

Tyvärr har Almodóvar inga planer på att nedteckna sina memoarer, men hans senaste verk, "The Last Dream", i form av noveller har gett en glimt av hans tankar. Men som läsare kämpar jag med att finna den litterära närvaro jag hade hoppats på. Novellerna är intressanta men känns fragmentariska och ofullständiga, vilket gör att jag saknar den fullödiga berättelse som Almodóvar ofta levererar på film.

Trots hans framstående karriär som filmskapare väcker hans litterära arbete delade känslor, och det finns en oro att hans tankar om sin författarskap inte helt överensstämmer med resultaten. Han behärskar konsten att berätta med utmärkelse i filmformat, men i en litterär kontext tycker jag att det saknas en del av den glans och kraft som hans filmer utstrålar.

Det är tydligt att kvinnor har spelat en central roll i att förverkliga berättelserna i Almodóvars verk, och utan skådespelerskorna som Rosy de Palma, Cecilia Roth och Marisa Paredes, skulle hans arbete kännas ofullständigt. Deras prestationer har förvandlat manus till oförglömliga ögonblick på filmduken.

Paredes kommer att vara en stor förlust för den cineastiska världen, och hennes bidrag till Almodóvars filmer är något som aldrig får glömmas. Se till att återbesöka hennes fantastiska insatser i "Höga klackar" och "Allt om min mamma". Hennes förmåga att göra ord till konst kommer att lämna ett tomrum i Almodóvars värld, och vi kan bara hoppas att vi får se mer av hans otroliga filmer även utan hennes närvaro.