Är ordvalet ett problem?

Så vad tycker ni? Är det problematiskt att vissa människor beter sig hotfullt och skriker åt andra, eller är det sättet vi beskriver dessa gaphalsar som skapar problemen?

En intressant observation är hur tio år efter flyktingkrisen många fortfarande vägrar att se verkligheten. Therese Svanström, TCO:s ordförande, hävdade nyligen i Expressen att flyktingkrisen 2015 skulle ses som en succé, och att den verkliga boven är den fruktansvärda rasismen och diskrimineringen.

Att blicka tillbaka och gå vidare?

Detta resonemang tar oss tillbaka till ideologin om att "öppna våra hjärtan". Dagens Nyheter publicerade tidigare en ledare med samma tema: "Vi stängde våra hjärtan och byggde murar – kan vi gå vidare nu?" Men vad innebär det egentligen att "gå vidare"? Ska vi återigen öppna gränserna? Ska vi ignorera de växande problemen kopplade till invandring?

Det finns en känsla av att DN är trött på den ständiga diskussionen om invandring, kanske för att den påminner om en tid när problemen inte var så uppenbara.

Gaphalsarna eller ordvalen?

Tillbaka till frågan: Är de hotfulla gaphalsarna grundproblemet, eller är det huruvida vi kallar dem för det som är problemet? Lisa Magnusson på ledarsidan reagerar starkt mot begreppet "antisocialt dominansbeteende", vilket hon ser som en politisk konstruktion med negativ klang.

Men låt oss tänka efter: Om vissa individer skapar skräck genom aggressivt beteende, kanske de faktiskt visar ett slags dominansbeteende, likt schimpanser eller hundar?

Språkets kraft och invändningar