KULTURDEBATT.

Fenomenet att barn identifierar sig som djur är långt ifrån nytt; det är en av lekens mest ursprungliga former. Men varför har detta blivit en så aktuell diskussion idag? Anledningen till att det lilla, men betydelsefulla, ordet identitet har kommit i fokus, är viktigt att förstå.

Barn som kallar sig terianer leker inte bara ut att vara djur; de identifierar sig verkligen som djur, berättar Sandra Stiskalo. Med hjälp av masker och lössvansar förändrar de sitt yttre och kan för en stund känna sig som katter, rävar eller ugglor. De kallar detta för en "shift", där de på något sätt upplever att de verkligen är i djurkroppar. Denna dimension av identitetsdiskussionen utmanar våra traditionella synsätt.

Identitetsfrågan är en av vår tids mest komplicerade och känsliga; den berör allt från etnicitet och religion till sexualitet och psykisk hälsa. När terianer går bortom artgränserna väcker det funderingar om våra egna identiteter och vilket utrymme vi erbjuder för andras självförståelse. Det finns paralleller till hur unga idag ofta brottas med sina identiteter, där sociala medier och kulturella normer ställer stora krav på snabb kategorisering.

Vår samtid utmanar oss också att tro att vi kan finna entydiga svar på våra existentiella frågor. Historiskt sett har frågan om självförståelse varit central, och redan de gamle grekerna i Delfi uppmanade oss att "känna dig själv". Men vad händer när det inte finns något enkelt svar? Detta är även en diskussion som sker inom psykiatrin, där vi ofta förväntar oss snabba diagnoser och snabba etiketter.

I dessa diskussioner finns en tendens att dela upp människor i strikta kategorier, som man och kvinna, i motsats till de som tänker mer fluid. Båda sidor av denna debatt står inför samma utmaning: tron att en människas inre kan rymmas i definitioner. Det är en arv från upplysningstiden som har både sina fördelar och sina avigsidor; vi lever i en värld som ibland känns besatt av etiketter.

Historiska figurer som Augustinus och Dietrich Bonhoeffer har roat sig med frågor kring identitet och självkännedom. Augustinus erkände att han aldrig skulle nå fram till ett konkret svar om sin identitet, medan Bonhoeffer i sin isolering ifrågasatte sin plats i världen. De insåg att sanningen om vår identitet ofta ligger bortom mänsklig förståelse; vi är mysterier, både för oss själva och andra.

Det är övertygande hur traditionella perspektiv - från de kristna till de grekiska - påminner oss om att vi strävar efter självkännedom, men att total visshet alltid är ouppnåelig. Vi lever i en tid där det kan vara lätt att förlora kontakten med djupare verkligheter i vår strävan att kategorisera. Många av oss upplever att allting borde kunna mätas och definieras, inklusive vårt inre liv. Men är det inte viktigt att stanna upp och erkänna komplexiteten i den mänskliga erfarenheten?

I ljuset av detta är det avgörande att vi som vuxna hjälper unga att förstå att deras sökande efter identitet är en del av livet, och att vi inte alltid har svar. Vi bör istället omfamna mysteriet av att vara människa, och erkänna det främlingskap vi alla ibland kan känna, både gentemot andra och oss själva. Genom att navigera dessa svåra frågor kan vi förhindra djupare känslomässig förvirring och tragiska konsekvenser i framtiden.