I en överraskande vändning har Jens Liljestrand valt att klippa av sig sin man-bun, något som han delger i en omfattande essä på Expressens kultursida. Denna essä, som förvisso innehåller en kommentar om Knausgårds frisyr, berör ytterst lite av det som verkligen berör kulturen.

En liknande brist på kulturell förankring kan riktas mot en rad andra skribenter. Myrna Lorentzon’s essä på Aftonbladets kultursida förvandlades till en berättelse om hennes nyligen avslutade kärleksrelation snarare än en djupgående diskussion om filosofi, även om några rader om Emmanuel Levinas inkluderas.

Björn Werners text i SvD, där han analyserar att kulturkvinnor börjat dejta yngre män, är visserligen mer strukturerad och innehåller statistik som ger en illusion av substans, men det faktiska innehållet handlar mestadels om skvaller kring Caroline Ringskog Ferrada-Nolis nya förhållande. Christian Daun skrev hela tre essäer om sin skilsmässa på SvD:s kultursida, något som verkar tyda på en större trend av självcentrering inom kulturjournalistiken.

Trots att det är viktigt att berätta historier om livets olika aspekter, så har journalistik en huvuduppgift: att vara relevant för läsarna. Det verkar nu som om många kulturskribenter har glömt bort detta. Istället för att skriva för den vanliga läsaren, förfaller de ofta till att rikta sig till sina kollegor och branschkollegor, vilket skapar en distans mellan dem och sina faktiska läsare.

Den intressanta frågan kvarstår: Vem bryr sig egentligen om Jens Liljestrands frisyrutveckling, förutom hans närmaste krets? Och varför ska en djupgående redogörelse för en skribents personliga erfarenheter få så mycket utrymme när dessa upplevelser inte sätts in i ett bredare kulturellt eller litterärt sammanhang?

Kritiken mot kultursidorna är notoriskt gammal, men den verkar fortfarande relevant. Det handlar inte bara om skribenternas oförmåga att koppla bort sin egen verklighet, utan också om en större missuppfattning om vem som faktiskt läser texterna. Många kulturskribenter har tyvärr drabbats av en inbillningssjuka där de betraktar sina läsare som spegelbilder av sig själva, snarare än en mångfald av röster från hela samhället.

Det är inte förvånande att problematiken finns, särskilt med tanke på hur många av dessa skribenter befinner sig i den homogena miljön av Södermalm, där avståndet mellan journalister kan vara så kort som 40 meter. Enligt statistik är det skäl att tro att många texter i dessa framstående publikationer inte representerar verkligheten för det svenska folket.

Att så många texter tycks vara skrivna för en snäv och begränsad publik är en trist utveckling, och istället för att tillfredsställa en mer allmän läsarbas, verkar skribenterna fastna i en värld av insikter som endast är tillgängliga för dem inom deras egen sociala sfär. Det är dags för kulturskribenter att påminna sig själva om sina läsare och att skapa relevant innehåll som berikar, snarare än isolerar.