Ett radioprogram som vanligtvis bjuder på lättsamma diskussioner har plötsligt blivit en het politisk debatt. I programmet ”Farah och panelen löser dilemman”, där kända gäster ger råd till lyssnare, uppstod en minst sagt stormig situation den 6 oktober.

När en lyssnare bad om råd för att hantera sin pojkväns bristande prestationer i sängen, föreslog DN-journalisten Henrik Brandão Jönsson att mannen skulle besöka Kopenhagen för att ”lära sig” genom att betala för sex, en åsikt som kopplades till vissa kulturers acceptans av sexuella köpmöjligheter. Detta ledde till en drastisk reaktion från programledaren Farah Abadi som kraftfullt bad Jönsson att lämna studion.

Reaktionen från Abadi har delat meningarna. Många, inklusive jämställdhetsministern Paulina Brandberg (L), hyllade hennes handlande och uttryckte stöd på sociala medier. Brandberg gick till och med så långt att hon publicerade en debattartikel där hon hyllade Abadis insats och kritiserade Jönssons uttalande som oetiskt.

Det är problematiskt att en minister offentligt kritiserar en journalist och påverkar hur programledare sköter sina uppdrag. Detta skapar frågetecken kring oberoendet för public service och väcker frågor om förhållandet mellan politisk makt och pressfrihet. Är det verkligen rimligt för en minister att ifrågasätta och påverka redaktionella beslut?

Brandbergs agerade väcker också oro för maktbalansen i offentlig debatt. Som minister har hon betydligt större plattform och inflytande än en enskild journalist, som då inte får samma möjlighet att försvara sig. Kritiker menar att det skapar en ogynnsam dynamik där det kan kännas som att den som har makten kan bestämma reglerna för den offentliga diskursen.

Det är viktigt att förstå att även om Jönsson gjorde en kommentar som var olämplig och sedan bad om ursäkt, så kan inte en minister använda sin position för att fördöma honom offentligt. I Sveriges demokratiska samhälle har alla rätt att uttrycka sig, även om åsikterna är kontroversiella. Jämställdhetsministerns agerande kan liknas vid en form av maktmissbruk där hon försöker understryka sin position på bekostnad av en meddebattör.

Samtidigt pågår en större diskussion i Sverige om sexarbetets avkriminalisering och hur samhället ser på sexualitet och etik. För att föra en konstruktiv debatt borde politiker snarare fokusera på att skapa dialog kring dessa frågor, istället för att ägna sig åt offentliga fördömanden som riskerar att tysta viktiga röster i samhället.