Det är april 2021. Jag står där med min sons blå sjörokartåta, sjunger högt och ler mot ljusen. Men inuti mig pågår ett fruktansvärt kaos. Det var en tid av osäkerhet och skräck. Jag minns att jag kände mig som om jag svävade mellan två världar - en där allt var normalt och en annan där mitt liv var i fara. Tiden stod stilla, och jag stod handfallen inför tanken på att jag kanske inte skulle få se min son växa upp.

Under de kommande dagarna och veckorna undergick jag en rad tester och behandlingar. Cancervården var intensiv, och jag fick kämpa varje dag för att hålla modet uppe. Jag lärde mig att dela mina känslor och oro med min familj, vilket gav mig en viss tröst. Varje hållbarhetsbeteende jag lade till i min vardag, som meditation och promenader, blev viktiga byggstenar för att hantera pressen.

Tiden efter diagnosen visade sig vara en resa full av motgångar, men också av styrka och gemenskap. Jag upptäckte att jag inte var ensam; många andra delade samma kamp. Att skapa ett nätverk av stödade människor blev avgörande för min återhämtning. Idag, efter månader av behandling och strävan, kan jag se fram emot framtiden, stärkt av mitt helande. Jag insåg att livet är värdefullt, och att varje dag är en gåva.