Vi lever i en turbulensens tid. Vardagen är fylld av motgångar, och den större världen präglas av både politiska och sociala stormar. Kanske är det denna osäkerhet som gör att så många följde kyrkflytten i Kiruna med så stor spänning.

Jag var en av dem. Fascinerat såg jag via SVT hur den enorma trähyttan majestätiskt gled fram genom Kiruna. En välplanerad och professionellt utförd flytt som genomsyrades av respekt och ömhet. En stark kontrast till det som annars utspelar sig i vår omgivning.

Kirunas omvandling är verkligen unik, och kyrkflytten är något speciellt, men händelserna i Kiruna speglar en djupare spänning i alla aspekter av samhällsplanering och politik. Balansen mellan att bevara och att förnyas är känslig – där finns en outtalad längtan och saknad.

Denna saknad är en drivkraft för många. Lika mycket som Putin drömmer om ett Stor-Ryssland, längtar Trump efter gamla, förlorade industrier. Sverigedemokraterna ser ett förlorat folkhem – något som jag undrar om de ens vet vad det innebär.

Spänningen mellan framtidsdrömmar och det förgångna blev extra tydlig när det rapporterades om Nortvolt-konkursen. Rädslan för att den gröna omställningen skulle försenas orsakade oro, samtidigt som andra kände motsatt glädje.

All planering måste ske med ömhet och respekt för det som föregått oss. Därför var det vackert att se den 113 år gamla kyrkan få en ny plats.

Jag tillhör dem som känner en oro över att saknaden av det förflutna idag tar för stor plats. Vi idealiserar det som varit bättre än det faktiskt var, bortser från det negativa. Vi människor utvecklas och det är längtan efter något bättre som driver oss mot nya lösningar.

Ändå får förändringar aldrig ske utan eftertanke. Bevarandet av det som fungerat är avgörande. Att se kyrkan glida fram på sin färd påminde mig verkligen om vikten av att finna balansen mellan innovation och tradition, mellan saknad och längtan.

Som en gammal politiker kanske jag politiserar mer än vad som är nödvändigt. Det finns dock människor som helt enkelt ville se om den 672 ton tunga byggnaden skulle klara av att flyttas utan att rasa.

Det är klart att inte alla såg flytten som en vacker resa. Gruvdriften är en kontroversiell fråga och omvandlingen av Kiruna är också komplicerad.

Jag är dock säker på att alla som följde den tålamodiga och noggrant planerade färden genom Kiruna önskade ett lyckligt slut. Ingen skulle ha blivit skadeglad om kyrkan rasat.