I en tid där streamingtjänster dominerar underhållningslandskapet, finner vi oss i en värld där produktionerna blir fler, men kvaliteten tycks sjunka. Hynek Pallas tar upp viktiga punkter om hur Netflix och andra aktörer förändrar film- och tv-industrin, där kvantitet sätts före kvalitet. Detta har resulterat i en medioker produktion som inte längre utmanar eller inspirerar oss som publik.

Pallas refererar till Will Tavlins essä ”Casual viewing”, en skarp kritik av hur våra kulturella produktionsvanor har förändrats. I takt med att vi konsumerar mer innehåll har filmen och tv-serierna underordnats en affärsmodell som prioriterar snabba och ytliga produktioner över nyskapande och meningsfullt berättande. Detta leder till att vi i allt högre grad får serier som kallas mästerverk, trots att de sällan når upp till den standard som vi en gång kunde förvänta oss av Hollywood.

Pallas påpekar att i denna tid av streamingkrig och överflöd av innehåll, har vi glömt att kritiskt granska vad vi faktiskt ser. Manusförfattarnas nuvarande instruktioner har blivit så förenklade att de förminskar karaktärernas djup och komplexitet, vilket gör det svårare för oss att knyta an till berättelserna. Tittarna, som ofta har programmet spelandes i bakgrunden, ges knappt möjlighet att förstå de handlingar och känslor som utforskas.

Kritikerkåren, som borde stå som väktare av konstnärlig kvalitet, tycks ha accepterat den nya normaliteten utan att ifrågasätta. Istället för att höja fram de produktioner som verkligen förtjänar uppmärksamhet, verkar kritikerna istället ha sänkt ribban. Produkter som en gång i tiden skulle ha rönt stora kritiska framgångar hyllas nu som ”bra för vad de är” när de inte ens håller måttet för en god film eller serie.

Den kulturella nedgången, med medelmåttighet som norm, borde härledas till våra nya konsumtionsvanor. Istället för att delaktig göra mångfalden av innehåll som produceras, riskerar vi att vi som publik blir dummare. Det är dags att återupptäcka värdet av kvalitetsberättande, där filmer och serier inte bara är något som går i bakgrunden medan vi sköter hushållssysslor. I denna digitala era har vi möjlighet att eftersträva det unika och nyskapande, och inte bara det som trycks ut ur streamingmaskiner och algoritmer.

I en tid präglad av medioker underhållning kan vi som kritiker och publik ställa högre krav på vårt innehåll. Låt oss börja förakta det vi en gång tyckte var underhållande men som nu känns tråkigt och slentrianmässigt, och istället hylla det som verkligen rör vid våra hjärtan och sinnen.