Elise Karlsson tar oss tillbaka till Rinkeby i sin senaste bok, ”Sår som aldrig läks”, där hon utforskar livets komplexitet i miljonprogramsområden. Jag växte själv upp i Navestad i Norrköping under 1960- och 1970-talet, och kan inte låta bli att känna igen mig i de teman som Karlsson tar upp. Precis som i Rinkeby mötte vi både hopp och utmaningar, men också en verklighet präglad av social otrygghet.

Karlssons verk sticker ut i hur hon gestaltar människorna i dessa områden. Hennes skildringar av karaktärerna är djupt insiktsfulla och berörande, vilket gör att läsaren verkligen kan känna empati med dem. Dialogerna läser som autentiska samtal, som om de vore noggrant avlyssnade, vilket ger en ytterligare dimension till berättelsen.

Boken är inte bara en social skildring; den är också en stark kommentar till hur samhället i stort ofta missar att se de individer som kämpar i skuggan av större strukturer. Karlsson belyser hur livet i dessa områden kan vara både utmanande och vackert, och hur de människor som bor där bär på en rik historia och en stark vilja till förändring.

Genom att läsa Karlssons arbete får vi en chans att förstå de sår som fortfarande finns kvar, men också se hoppet som aldrig dör. Kommer hennes berättelser att inspirera till förändring och ökad förståelse i samhället? Vi får se, men en sak är säker: Elise Karlsson sätter ljus på livets skörhet och värdet av att lyssna.