”Det är något i luften,” sa han med sin karakteristiska röst och smekande gest, där han drog en klunk av sitt svartskaffedoftande kaffe på filmfestivalen i Cannes 1999. David Lynch, den surrealistiska skräckmästaren, hade just förklarat varför han, trots sin tämligen okonventionella stil, producerade den barntillåtna filmen ”The Straight Story.” Den berättar om Alvin, en gammal man som kör sin åkgräsklippare genom delstaten i ett försök att återfå kontakten med sin sura bror. Men det som verkligen gör filmen Lynchskt är den mystiska och dragande kvinnan han möter på vägen, som har en förmåga att påverka vilda djur.

David Lynch har alltid varit en av de mest nyskapande filmskaparna. Hans förmåga att överraska publiken och utmana normer har stått i fokus ända sedan hans debut med den ikoniska ”Eraserhead” i slutet av 70-talet. Mel Brooks har en gång kommenterat att Lynch är ”lika amerikansk som äppelpaj och dödsstraff.”

I Lynchs värld framträder den idylliska småstaden ofta som en fasad för en djup och skrämmande ondska. Hans filmer, fyllda av bisarra karaktärer och mystiska element, tar publiken på en resa djupt ned i det kollektiva undermedvetna. Genom sina verk har han förvandlat traditionell thriller och skräck till gåtfull konst som utmanar betraktarens uppfattning av verklighet.

Hans väg till framgång har inte alltid varit enkel; efter ”Eraserhead” kom erbjudandet att regissera ”Elefantmannen” (1980), som blev en stor succé och en djupdykning i det abnorma, ett tema som Lynch utforskat sedan sin tid som ung konststudent. Med ”Blue Velvet” (1986) cementerades termen ”Lynchskt” som synonymt med en unik stil och tonalitet i filmkonsten.

Ett av de mest minnesvärda ögonblicken i ”Blue Velvet” är när Jeffrey (spelad av Kyle MacLachlan) insåg att världen han känner kanske inte är vad den verkar; en scen där ett avskuret öra och mardrömmar av voyeurism ställer allt på huvudet. Lynchs stil har upprepade gånger visat sig vara revolutionerande, särskilt genom hans serier som ”Twin Peaks” (1990). Serien förnyade sättet som tv-berättande kan utformas och fördjupade sig i mörka hemligheter och mysterier.

Följden ”Twin Peaks: Fire Walk with Me” (1992) gick emot strömmen och fick både kärlek och kritik, med en berättelse som fördjupar sig i det tragiska förflutna av Laura Palmer. Den sista säsongen av serien, som kom först 2017, erbjöd en surrealistisk konstinstallation som knöt ihop hans skapelse på ett otraditionellt sätt.

David Lynchs anarkistiska film ”Wild at Heart” (1990) bevisade hans storhet och belönades med Guldpalmen i Cannes. Trots fyra Oscarsnomineringar fick Lynch aldrig en gyllene statyett, vilket ytterligare understryker hans unika position inom filmkonsten.

”Mulholland Drive” (2001), som många anser vara hans sista stora verk, utforskar teman av identitet och minnesförlust i en glittrande men cynisk Hollywood-miljö. Lynch influerades av tidigare filmskapare som Luis Buñuel och Jean Cocteau, vilket han själv uppskattade. Han har dock inte släppt filmvärlden helt; hans senare år har innefattat kortfilmer, konstutställningar och en aktiv närvaro på sociala medier som låter hans humor och kreativa uttryck blomstra.

Det kom som en chock för många när Lynch, blott 78 år gammal, meddelade sin kamp mot en rökrelaterad lungsjukdom. Även om han är borta, lever hans monumentala inflytande vidare, och många kommer att minnas hans ljusa, charmiga persona som bar berörande och skrämmande historier i sina filmer. David Lynch har verkligen förändrat filmvärlden och öppnat nya dimensioner av det undermedvetna för både filmmakare och publik.