Antalet personer som skjuts ihjäl i Sverige ökar ständigt – och de blir allt yngre. Tyvärr är det många av dessa unga liv som hamnar på obduktionsbritsen framför rättsläkaren Hanna Urwitz Krusin.

– Det känns ibland som en alltför tung börda, men mitt mål är att ge polisen och de anhöriga svar samtidigt som jag gör det så värdigt som möjligt för den avlidna, säger hon med eftertänksamhet.

I lokalerna på Rättsmedicinalverket i Solna, där Hanna arbetar, utförs en fjärdedel av alla rättsmedicinska obduktioner i Sverige – omkring 1500 per år. Hanna själv står för cirka 150 av dessa.

För att en kropp ska komma in för obduktion krävs en polisanmälan som indikerar att dödsorsaken kan ha varit onaturlig; såsom mord, självmord, eller olyckor.

– Tidigare var obduktioner av skjutvapenoffer sällsynta, men nu är situationen helt förändrad. Vi ser skott-skadade kroppar på nästan veckobasis, vilket tar upp en betydande del av vårt arbete. Det är sorgligt att det har blivit så här, men vi har också blivit mer erfarna i att hantera dessa fall, berättar Hanna.

Den senaste tidens våldsvåg i Sverige har resulterat i att både gärningspersoner och offer ofta är betydligt yngre, ibland även barn. Denna utveckling gör att Hanna reflekterar djupt.

– Det blir personligt när det är unga liv. Det kan lätt sätta tankar i rullning om ens egna barn. Jag ser att många i denna ålder har förlorat livet och det gör att man reagerar känslomässigt, fortsätter hon.

Arbetet som rättsläkare innebär ofta att Hanna och hennes kollegor måste genomföra upp till två obduktioner per dag, men dödsfall orsakade av skjutvapen kan ta betydligt längre tid att undersöka. En noggrann yttre inspektion måste genomföras; att fastställa vilken vinkel kulan träffat, om det finns kvarstående projektiler, som kan knytas till ett vapen.

Denna delen av jobbet är något Hanna finner som en spännande utmaning; att pussla ihop vad som verkligen hände den avlidne.

Under obduktionen är en kriminaltekniker från polisen alltid närvarande för att samla bevis, såsom spår under naglarna eller fingeravtryck.

När obduktionen är klar läggs organen tillbaka och kroppen sys igen. Dessutom försöker Hanna och hennes team att ge den avlidna en viss värdighet när de återlämnas till deras familjer. Vanligtvis gör Hanna sitt yttersta för att den avlidna ska se lugn och fin ut innan de lämnar den medicinska anläggningen.

Det är inte bara döda som kommer till Rättsmedicinalverket. Det finns även ett rum för levande individer där brottsoffer och misstänkta gärningsmän kan få sina skador dokumenterade.

Bland de frågor Hanna oftast får ifrån de som inte är inom yrket, om hur det är att arbeta med döden, är alltid den som ställs: "Är det inte läskigt eller äckligt?". För Hanna är det mer att hon är förberedd på det hon konfronterar.

Hanna poängterar att det handlar om att göra något meningsfullt och värdigt för den avlidne och deras anhöriga mitt i eländet. Hon berättar om hur vissa fall verkligen etsar sig fast. En pojke som blivit misshandlad av sin pappa, där hon dokumenterade hans skador, är ett sådant fall som påverkat henne djupt.

– När man ser barn utsatta för sådant här... det gör ont. Även om det finns många hemskheter i världen, är det just hur vi kan behandla varandra så illa som väcker känslor i mig, avslutar Hanna.